Jag är mer än gärna John Romeros bitch
Uppdaterad 2011-10-11 | Publicerad 2010-07-09
Varför vill ingen spelutvecklare göra mig till sin bitch längre?
För ett tag sedan bad John Romero om ursäkt för den legendariska ”Daikatana”-annonsen där det hävdades att ”John Romero’s about to make you his bitch”. Det kände lite som att han ryckte ut den sista sidan ur historieboken som fick honom att framstå som något mer än bara ännu en spelproducent i dyra kläder.
Romero var en gång det närmaste spelvärlden kommit en egen Axl Rose.
Han var det kaxiga underbarnet med kometkarriären, den första spelutvecklaren som uppnådde rockstjärnestatus, köpte Ferrari och dejtade silikonbrudar. Men först av allt var han speldesignsnillet som trollade fram revolutionerande ultravåldsunderhållning ur teknikgeniet John Carmacks spelmotorer – ”Wolfenstein”, ”Doom”, ”Quake”.
Och precis som Axl Rose lät han allt stiga honom åt huvudet. 1996 rullade Romeros Ferrari ut från Id Software-parkeringen för sista gången. Kort därefter öppnade han sin nya spelstudio Ion Storm i en av Dallas dyraste kontorslokaler. Jätteutgivaren Eidos finansierade underbarnets fåfänga till sista miljonen dollar.
Och så påbörjade Romero utvecklingen av sin egen ”Chinese democracy”. Hajpen var nästan ofattbar, till och med tidskriften Time rapporterade att ”allt John Romero tar i förvandlas till gore och guld”. Men internt skapade hans orimliga ambitioner – och ännu större prestationsångest – myteristämning bland hans anställda. För varje dag som gick såg projektet bara äldre och äldre ut jämfört med forna partnern John Carmacks fortsatta landvinningar.
Efter tre år, 40 miljoner dollar och otaliga avhopp släpptes slutligen ”John Romero’s Daikatana” (ja, det hette verkligen så). Romero har sagt att han kände sig ”on top of the world”, och sedan fick han känna hur det kändes att trilla ner därifrån. ”Daikatana” bombade så hårt att han tio år senare fortfarande inte kravlat upp ur kratern det lämnade efter sig.
John Romero hade allt, satsade allt och förlorade allt. Helt enkelt för att han inte visste hur man gjorde annat. Han är kanske ingen rockstjärna längre. Men för varje sida han rycker ur historieboken tänker jag skriva en hyllningskrönika och klistra in där i stället.