Stabil grundplåt för kommande storverk
Uppdaterad 2012-10-13 | Publicerad 2012-01-26
3DS-spelet Resident evil: Revelations är ojämnt – men väldigt underhållande
ACTION Jag vet inte var gränsen går för när ett skräckspel inte längre kan klassas som ett skräckspel. Men jag ser den ganska tydligt i backspegeln när en kurvig kommandosoldat utbrister ”Me and my sweet ass are on our way!” medan hennes bisarrt biffiga kollega håller på att få ansiktet uppätet av ett spann zombiehundar.
”Resident evil”, serien som en gång myntade termen ”survival horror”, har inte direkt gjort sig känd för sin återhållsamhet de senaste åren. Originalspelet var en enorm blockbuster när det kom, men känns med sin extremt strama skräck och rigor mortis-drabbade kontroll som ett under av minimalism jämte de senaste årens utgåvor. Den bedövande tunga atmosfären har successivt vädrats ut till förmån för putslustiga oneliners och pistoldueller i ”Matrix”-inspirerad ultrarapid.
Bättre kontroll – för 150 kr
I ”Revelations” är kasten mellan skräck och action så tvära och regelbundna att man blir sjösjuk. Det är en fläskigt påkostad vansinnesfärd som inleds ombord på ett till synes övergivet kryssningsfartyg, vars dunkla, knarrande inre måste kartläggas av klassiska hjältinnan Jill Valentine. Sedan slungas man utan förvarning iväg längs svettiga sidospår där krutröken aldrig hinner lägga sig och de helande örterna växer som ogräs. Det är som om Gröna lund hade byggt ihop spökhuset och fritt fall till en enda åktur.
Det kommer inte direkt som någon överraskning att ”Resident evil: Revelations” är spelet som lanserar Nintendos actionanpassade nya tillbehör Circle Pad Pro, som förser konsolen med en andra analog spak, i Europa. Låter man sin 3DS para sig med denna tillsats – som säljs tillsammans med spelet för 150 kronor extra – blir den visserligen 150 procent mindre bärbar, och 1500 procent fulare. Men det behövs också för att det för ”Resident evil” så radikala förstapersonsperspektivet, som spelet skiftar till när man siktar, verkligen ska komma till sin rätt.
Samtidigt är det här ett tydligt tecken på hur Capcom justerat sina prioriteringar. Tidigare var den förlamande kontrollen en av de bärande pelare på vilka ”Resident evil” byggde sin patenterade känsla av hjälplöshet. Att Capcom nu gått över till fullfjädrad fps-kontroll är en motorsåg i hjärtat på alla förhoppningar om att serien skulle röra sig tillbaka in i det psykologiska mörker den föddes ur.
En atmosfärisk oas
”Revelations” är som bäst när det tar ett par valium och öppnar upp sig som en atmosfärisk oas mellan alla eldstrider. Det är fruktansvärt snyggt, på ett sätt man tidigare inte riktigt anat att 3DS haft kapacitet för. Skeppets förstaklasskabiner är det vackraste jag skådat på en 3d-skärm. Kristallkronor och kandelabrar penslar ekpanelerna med ett dammigt, gyllenskimrande ljus. Blåsvarta skuggor spiller ut över marmorpelare och knarrande trägolv. Dekorativt porslin, snidade trämöbler och tunga inbundna volymer ligger utspridda huller om buller. Ofta får man känslan att någon varit i samma rum fem sekunder innan man själv gick in i det. De bästa passagerna präglas av den långsamt pulserande panik som gör att man skriker rakt ut varje gång en gardin fladdrar till.
Tyvärr lyckas inte ”Revelations” fullt ut med sin spelmekaniska alkemi. Krängandet fram och tillbaka mellan olika scenarier och spelstilar funkar på sin höjd hyfsat. Dessutom blir striderna mot obegripligt fula – och sega – ”Silent hill”-monster aldrig lika gastkramande som att taktiskt och metodiskt röja undan grupper av rabiata halvzombier. Även om vissa sektioner är sublima ebbar entusiasmen ut i takt med att tomhylsorna regnar.
Capcom kan dock vara nöjda med att de etablerat en stabil, och brutalt vacker, grundplåt för framtida uppföljare.
Allt som fattas är att de slutar tänka med röven.