Min våta dröm på väg att uppfyllas

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Spelvärlden har aldrig varit – och kommer aldrig bli – en pk-fri zon

Under parollen Gamergate rasar folk mot ”pk-maffians” grepp om spelvärlden.

Vad de inte inser är att de är tre decennier för sent ute.

helskärm

Som feministgamer har jag fått höra att min våta dröm måste vara en kvinnlig, svart, homosexuell och handikappad protagonist.

Det är helt sant. Och det är bara en tidsfråga innan drömmen går i uppfyllelse.

Det är nu fem månader sedan Gamergate drog igång – en hatkampanj mot kvinnor i spelbranschen, med utvecklaren Zoe Quinn som främsta måltavla. I hennes liv tog augusti aldrig slut; hon beskriver en tillvaro där dödshoten fortfarande är vardagsmat. Trots det fortsätter hon kämpa för kvinnors och minoriteters rätt att ta plats i spelbranschen. Hennes historia är inspirerande, men lämnar också en besk eftersmak – hur mycket trakasserier måste man utstå för att göra spelvärlden mer inkluderande?

Tyvärr hjälper det inte att närma sig frågan med logik och sunt förnuft. Gamergate-mobben har nämligen redan från början varit upptagen med att gripa efter halmstrån. Likt politiskt konservativa som fantiserar om ett idealiserat 50-tal drömmer de sig tillbaka till en plats som aldrig funnits på riktigt: spelvärlden som pk-fri zon. De framställer det som att branschen plötsligt har drabbats av en feministapokalys där den politiskt korrekta maffian vill brännmärka allt den anser vara sexistiskt, förvandla karaktärer till transpersoner och begrava den vita manliga hjälten för gott. Och startskottet för hela denna process påstås vara Anita Sarkeesians genusinriktade spelkritik – trots att allt det de rasar mot redan pågått framför deras ögon i decennier.

Vill man hitta det faktiska startskottet för spelbranschens växande självinsikt kan man leta sig tillbaka ända till 1986, då det först i slutscenen – efter att man ägnat timmar åt bygga upp identifikation – avslöjades att ”Metroids” Samus Aran var en kvinna. Kort därpå fick hon sällskap av ”Psychic worlds” Lucia, ”Saboteur 2: Avenging angels” Nina och inte minst ”Phantasy stars” Alis.

I mer modern tid har Lara Croft långsamt gått från ett rent sexobjekt i minimala shorts till en mänsklig hjältinna med långbyxor. Samtidigt har Bioware smusslat in queerkaraktärer i ”Mass effect”-trilogin, och i ”Dragon age: Inquisition” ifrågasätter vi inte scener där fyra kvinnor och endast en man lägger upp krigsstrategier.

Det är först när Zoe Quinn vågar porträttera svåra ämnen i sina spel och Sarkeesian klagar på ”Grand theft auto” som helvetet brakar loss. Två starka kvinnor som tar plats i spelbranschen och pratar öppet om problematiken snarare än att verka för förändring i det fördolda, vilket plötsligt får manliga gamers att se rött.

Men för min del får Gamergate-anhängarna gärna fortsätta slåss mot väderkvarnar – medan resten av spelvärlden är i full färd med att uppfylla min våta dröm.

Effie Karabuda