Sublimt multiplayerspel

Efter all väntan: Nidhogg är en hetsig, intensiv och svincool upplevelse

ACTION I den nordiska mytologin är draken Nidhögg en representant för den yttersta ondskan och den varelse som förebådar slutet på Ragnarök.

I spelutvecklaren Messhofs händer har besten förvandlats till en flygande rosa mask som äter självmordslystna duellanter.

Jag vet inte vilken tolkning som är coolast.

Kaskadspyr pixlar

”Nidhogg” är ett lika märkligt som fantastiskt spel. Messhof har fogat samman intrikat Zorro-fäktning med touchdown-ruscher och vanlig hederlig kull. Resultatet är ett hektiskt multiplayerspel som oupphörligen kaskadspyr pixlar i grälla färger.

Svärdfäktandet är enkelt men sublimt uppbyggt. Man kan höja och sänka sin klinga i tre olika positioner och därmed avväpna motståndaren om det görs i rätt ögonblick, göra utfall, samt kasta svärdet.

Känner sig som en samuraj

Ingen strid är den andra lik, mycket tack vare de fyra olika banornas arkitektur och beståndsdelar. Uppe bland molnen måste man röra sig nästan hela tiden för att undvika att falla ner genom molntäcket. Nere i gruvorna väntar trånga korridorer som förhindrar hoppande. Och när man ger sig in i det höga gräset i skogen där synförmågan begränsas är det omöjligt att inte känna sig som en sval 1500-talssamuraj som tvingas navigera efter sin oklanderliga intuition.

Skakig nätkod

Till skillnad från dessa formidabla förebilder har ”Nidhogg” sina fläckar. Nätkoden är seg och skakig, och singleplayerläget är en lat eftergift. Spelet är som bäst när man spelar det i goda vänners lag, framför samma skärm (och gärna med samma tangentbord).

Euforin som uppstår vid dessa tillfällen är i sanning himmelsk.

Eller kanske snarare asgårdisk.

Jonas Högberg