Cameron vet inte hur en Playstation funkar
Tro inte att du är något, James Cameron.
I ett regn av fotoblixtar stiger han ner från Olympos, mannen vars ord är lag och vars händer format så mycket av våra liv och vår kultur. Här, i en pampig hörsal fylld av jublande speljournalister och utvecklare, är James Cameron gud. Och han låter inte tillfället gå honom förbi.
– Låt oss vara ärliga: många spel som härstammat från filmer har typ sugit, dundrar Cameron från scenen. Och jag ville inte att något relaterat till ”Avatar” skulle suga. Vi har lagt ribban riktigt jäkla högt med det här spelet.
Sju månader senare går filmen upp på biograferna. Hyllningarna lyckas nästan överrösta hur grundligt spelversionen sågas. ”En ihålig upplevelse” som ”gör det magiska banalt”, ”ett klassiskt fall av det misslyckade filmspelet”.
Det här borde knappast ha kommit som någon överraskning. Regissörer som gärna kallar sig ”gamers” tror att de visar prov på en unik välvilja och framåtanda när de lägger sig i hur deras filmer ska förvandlas till spel. I grund och botten handlar det snarare om en flagrant brist på respekt för ett hantverk de insisterar på att de håller lika högt som sitt eget. James Cameron har lagt nio år på att utveckla kamerorna som filmade ”Avatar”, men han vet inte hur en Playstation 3 fungerar. Han trillar av stolen när Ubisoft ger honom ett spel så tillplattat och utslätat att det nästan är genomskinligt. James Cameron utnämner det genast till ”det coolaste nya spelet av dem alla”.
Alla dessa generande klyschor påminner om förhandssnacket inför ”Enter the matrix”, som gjorde ett enormt nummer av att det fått Wachowski-brödernas välsignelse.
”Enter the matrix” sålde miljoner, men är idag urtypen för det överhajpade, havererade filmspelet, med ett Metacritic-snitt på 62.
”Avatar” nådde upp till 61.
Så mycket var James Camerons ord värt.