Tappert försök till helvetesskildring
Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-02-14
Den bästa helvetesskildring jag sett i ett spel kom redan 1993. Den grötigt pixlade satanismen och blodisande isoleringen i ”Doom” ingjuter än idag en känsla av hjälplöshet få spel kan matcha.
”Dante’s inferno”, med taglinen ”Go to hell”, gör ett tappert försök – här finns sprattlande kroppar på pålar, vattenfall av syndare, ett soundtrack av gråt och ångestskrik. Men det obehagligaste med spelet är hur det våldför sig på förlagan – ”Den gudomliga komedin”, om någon som läser det här har hört talas om den. Utvecklarna är åtminstone tydliga med att de inte hoppas det. Redan efter fem minuter har Dante Alighieri fått självaste liemannen att be om nåd (spoiler: han blir inte bönhörd).
”Dante’s inferno” har kallats ”en modig tolkning av en litterär klassiker”, ”en mogen titel”, ”en unik upplevelse med en utmärkt story”. Översättning: man klyver demoner med lie, levlar magier och löser pussel genom att knuffa lådor. Ibland får man se lite bröst också. ”Den gudomliga komedin” är inte den enda förlagan i referensbiblioteket; varenda – och jag menar varenda – rörelse har man redan övat in i ”God of war”-spelen.
Det förvånar mig att det inte finns en tionde krets i spelet avsatt för de som drar skam över två stora klassiker samtidigt.