Fantastisk men desperat action
Uppdaterad 2012-09-28 | Publicerad 2012-09-27
Gearbox gör precis allt för att vinna spelarnas kärlek
FPS Se på mig, älska mig!
”Borderlands 2” har bara ett enda mål: att med vilka medel som helst bli hardcorespelarnas stora kärlek i höst. Djupt inne i dess plottrigt tecknade innandöme ryms obskyra ”Minecraft”- och ”Dark souls”-påskägg. Trailers för spelet proklamerar högljutt att det finns en ”baziljon” vapen att röja loss med.
Jag äcklas av att en del av mig inte kan låta bli att falla för det här, för referenshumorn och den tramsiga självmedvetenheten. En annan del av mig ser bara hur utvecklaren Gearbox med alla sina spretande tentakler gör allt i sin makt för att vara de krutkåta nördarna till lags.
Det är tröttsamt. Speciellt när själva spelet är smått fantastiskt.
En fröjd att upptäcka
Gearbox rollspelsavart lyckas nämligen kombinera den öppna spelvärlden med actiongenrens tre grundpelare – vapen, bandesign och fiender – på ett sätt som ingen annan varit i närheten av.
Den storartade landskapsarkitekturen böljar av dalar och berg och är en fröjd att upptäcka, oavsett om man gör det till fots eller i en kulsprutebestyckad buggy. Fiendelägren är uppbyggda enligt samma designfilosofi och ofta lika mycket en vertikal prövning som horisontell.
Mad Max möter Oppfinnar-Jocke
Få saker är lika omedelbart givande som navigera sig igenom den här världen i sällskap med tre kompisar. Striderna känns alltid egna och oförutsägbara, och mycket beror på vilken typ av vapen man bär med sig. Vissa laddar man inte ens om när ammunitionen tagit slut – utan kastar istället iväg dem som granater. Arsenalen är lika påhittig som tokig. Dessutom måste man hela tiden anpassa sin den till motståndet: robotar nöts ner bäst med frätande skott, sköldar avfärdas effektivt med elektricitet medan fiender av kött och blod inte har mycket att sätta emot självantändande kulor.
Det är som om Mad Max hade lierat sig med Oppfinnar-Jocke. Resultatet är smart, skoningslös och sublim action.
”Borderlands 2” kunde ha bjudit på ännu mer. Uppdragen hade gärna fått vara mer dynamiska, spelvärlden mer livlig, handlingen mer fokuserad.
Själva spelet mindre självupptaget.
Men även en ängslig diva kan vara djupt älskvärd.
Jonas Högberg