Två nyanser av Bond
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-11-12
Blood stone blandar racing med milt efterbliven action
ACTION ”Casino royale” hyllades som en nyanserad nystart för Bond-filmerna.
”Quantum of solace” sågades för att den målade över nämnda nyanser med breda, enkla penseldrag, de flesta svarta.
Men i publiken satt det några som fortfarande tyckte att Bond inte blivit enkel nog.
De heter Bizarre Creations, och olyckligtvis är det de som fått i uppdrag att utveckla det nya Bond-spelet.
Inte på hemmaplan
”Blood stone” är vad som händer om en studio som är skicklig på att göra racingspel men ytterst medioker på att göra actionspel gör ett actionracingspel. Med mycket story. Nämnde jag att Bizarre Creations är värdelösa på storysekvenser? (Exempeldialog: ”Fireworks? Did you know there were going to be... fireworks?” ”Honestly? Yes.” ”How did you know?” ”Quite honestly? Intuition.”)
Det är fyllt till bristningsgränsen med klassiska Bond-ingredienser som exotiska bilar, exotiska damer och exotiska räcken som skjutna skurkar ramlar över. Tyvärr ser karaktärerna ut som talande grönsaker, medan det standardiserade ”Gears of war”–upplägget degraderats till den grad att man borde ta det som förtal snarare än en förolämpning. Man går framåt och man skjuter. Ibland tar man skydd. Det är allt. Trivialiteter som taktiktänk behöver man inte bemöda sig med. Alla fiender i spelet verkar gå efter samma mat och sov-klocka, vilket gör det så lätt att man somnar.
Sadistisk stuntracing
Det är biljakterna som verkligen ruskar liv i en – för att sedan döda en om och om och om igen. Det är pilliga affärer med ”gör du fel gör du om” som rättesnöre. Racingspelet ”Blood stone” är bättre än actionspelet ”Blood stone”, men det är svårt att njuta av det när hela utmaningen går ut på att skymma ens sikt och lura in en i game over-skärmar. Man kör inte fort för att spelet skickligt pumpar upp pulsen, man gör det för att man vill att det ska ta slut snabbare.
Det finns en viss antydan till smygande ibland, och det är lite kittlande att styra ett vandrande massförstörelsevapen genom situationer där diskretion är viktigare än att sparka folk tills de hostar upp pungkulorna. Tyvärr urartar dessa scener undantagslöst i de simplaste skjutsekvenserna sedan ”Virtua cop”.
”Blood stone” hade kunnat komma långt om det vågat lita på sig själv – och sina spelare. Istället blev det ojämnt, obalanserat, förvirrat, nedlåtande och så splittrat att man knappt vet vad man spelar hälften av tiden.
Men räckena är i alla fall snygga.