Får ”Sonic 4” att framstå som ett osmakligt skämt

Alfred Holmgren

Sonic CD utklassar precis alla moderna Sonic-spel

PLATTFORM Det sägs att Elvis Presley är den kändis som tjänat mest pengar efter sin död.

Jag skulle tippa att Sonic the hedgehog ligger tvåa på den listan.

Det var någon gång kring releasen av ”Sonic heroes” som dödsrunorna började resas över Segas gamla galjonsfigur. Idag är de så många att det är som att blicka ut över de ändlösa kolumnerna av gravstenar på Arlington-kyrkogården.

Ändå fortsätter han komma tillbaka och hemsöka oss, år efter år, i skitspel efter skitspel.

Seriens svartaste får

Vill man ha en exakt tidsangivelse för när Sonic placerade första foten i graven räcker det med att titta på ”Sonic CD”. Egentligen är det inte ett spel lika mycket som det är ett skilsmässobarn, resultatet av den första synliga slitningen mellan Segas japanska och amerikanska avdelningar. Efter succén med det första ”Sonic” begav sig seriens posterpojke Yuji Naka till USA för att utveckla tvåan. Samtidigt stannade hans Sonic Team-kollega Naoto Oshima hemma i Japan och gjorde sin egen uppföljare – till ett helt annat format. Och medan Nakas ”Sonic 2” togs emot med öppna armar var Oshimas ”Sonic CD” dödsdömt redan från början. Dels för att det släpptes till Mega Drive-tillsatsen Mega CD – och därmed kostade flera tusen kronor extra att ens få tillgång till. Dessutom försökte det ta serien i en helt annan riktning, betydligt mörkare och mer kryptisk än det soliga, oupphörligt peppiga ”Sonic 2”. Av alla Sonic-seriens svarta får är det här det allra svartaste.

Får en att slita sitt hår

Därför är det glädjande att Sega nu vågar göra det tillgängligt för allmänheten för första gången sedan 2005. Jag säger ”vågar” eftersom ”Sonic CD” får fjolårets ”Sonic 4” att framstå som ett osmakligt skämt. Det är tur för Sega – och otur för alla andra – att det inte fick större uppmärksamhet när det först släpptes i början av 90-talet, för det hade på egen hand kunnat ta död på hela serien innan den fick hybris och okontrollerat började svälla i alla riktningar.

Gillar du hur serien utvecklats genom åren kommer du förmodligen hata ”Sonic CD”. Istället för att, som ”Sonic 2”, bulldozra alla hinder för att bana väg för den silkeslent följsamma fysiken väljer det att experimentera med tidsresor, 3d-nivåer och en bandesign som får en att rycka ut sitt hår med rötterna. Banorna tycks uteslutande vara konstruerade av fiender och fällor som effektivt kamoufleras av den hypnotiskt röriga grafiken. Istället för att rulla fram över böljande kullar tvingas man navigera livsfarliga labyrinter genom både tid och rum, för att sedan konfronteras av några av de märkligaste bossar som skådats i ett plattformsspel. Om jag hade fått det här spelet i julklapp istället för ”Sonic 2” när jag var liten hade jag förmodligen behövt gå i terapi än idag.

En fascinerande tidsresa

Av rent historiska skäl är det fascinerande att själv hoppa tillbaka i tiden till 1993 och se vad som kunde ha hänt med Sonic om inte Sega tvingat honom rusa i en betydligt mer publikfriande riktning. När det inte driver en till vansinne är det nämligen svårt att göra annat än häpna över ”Sonic CD”. Den sanslöst intrikata bandesignen utvecklas och kompliceras i takt med ett himmelskt soundtrack, medan de dystopiska framtidsnivåerna känns som Sega-tolkningar av ”Mega man” tonsatta med hård electro. Samtidigt som det är otroligt polerat och välplanerat i all sin sadism saknar det också den doft av jättebudgetar som genomsyrade ”Sonic 3” och ”Sonic & Knuckles”. ”Sonic CD” är både visuellt och spelmekaniskt ett betydligt råare spel än sina uppföljare.

Med andra ord markerar det startpunkten för den schizofreni som präglat Sega ända sedan Mega Drives storhetstid. Att det ens existerar, och tilläts utvecklas parallellt med ”Sonic 2” utan att de nya inslagen alls koordinerades mellan teamen, är en lika stor gåta som Nintendos beslut att basera den västerländska versionen av ”Super Mario bros 2” på obskyra plattformsspelet ”Yume kōjō: Doki doki panic”. Skillnaden är att de lärde sig sin läxa, medan Sega bara fortsatte spela rysk roulette med sin viktigaste karaktär som insats.

”Sonic made a good future” står det på skärmen varje gång man lyckats lösa ett av tidspusslen i ”Sonic CD”.

Tyvärr var det precis det han misslyckades med i verkligheten.