Vackraste som utspelat sig på en datorskärm

Alfred Holmgren

Saira

helskärm

(nifflas.ni2.se)

Ifjol kallade jag svenske Nicklas ”Nifflas” Nygrens mästerliga ”Knytt stories” ”ett spel man upplever med öronen – och hjärtat”.

Jag hoppas att ni hunnit odla ögon och fingrar sedan dess.

En av indiespelens populäraste inriktningar är att skarva ihop sitt gemensamma spelarv på nya sätt. ”Knytt” har ofta jämförts med klassiker som ”Metroid”, ”Castlevania” och ”Flashback”. Men inget kan riktigt matcha den meditativa, melankoliska atmosfären i Nifflas spel. Det här gäller i synnerhet ”Saira”, vars kvinnliga protagonist – fotograf till yrket – är universums sista levande människa. Hon har inga vapen, bara sin kamera och speltypiska specialförmågor som att fräsa iväg som en fyrverkeripjäs för att nå nya områden. ”Jag kan inte sympatisera med en hjälte som springer runt och dödar allt omkring sig”, som Nifflas förklarat. Så istället springer man. Och fotar. Och springer. Många av spelets pussel förutsätter reptilreflexer för att man ska kunna ta sig vidare. Det är ren, rå retrologik inbäddad i spelgrafik från en annan galax.

I pressreleasen står det att det är ett spel som utvecklats lika mycket utomhus som inomhus, och det märks. ”Saira” är något av det vackraste som utspelat sig på en datorskärm. I flera år har Nifflas byggt upp en databas av tusentals fotografier från hemstaden Umeå med omnejd. Här klistras de ihop i lager på lager på lager för att blåsa liv i ett universum som inte kunde kännas mer exotiskt avlägset; fullt av radioaktiva norrsken, magnesiumvita solreflexer och självlysande växter. ”Saira” bevisar att man inte behöver Hollywoodmiljoner och 3D-glasögon för att teleporteras till yttre rymden.

”Mina spel handlar om skönheten och livet i olika miljöer, det vore synd att döda det”, har Nifflas sagt.

Det är sant.

Gör han ett spel om jorden nästa gång kommer ingen någonsin vilja kröka ett grässtrå på vår planet igen.