Han är bäst i Sverige på "Street fighter IV"
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-28
Stor intervju med "Skatan Milla"
JÖNKÖPING. Om vi bott i Korea hade kanske Skatan varit ett lika stort namn som Zlatan.
Möt Niklas ”Skatan Milla” Lagerborg: Sveriges bästa ”Street fighter IV”-spelare.
Niklas, 22, kan spela 18 timmar i sträck och lägger mer tid på att studera matchvideor än många andra gör på hela sitt spelintresse.
Inte undra på att ”Skatan Milla” känner sig självsäker när han ställer sig mot drygt 90 andra utmanare i Dreamhacks ”Street fighter IV”-turnering.
– Jag tror att jag kan hamna i topp tre. Jag har spelat i England, så jag vet att deltagarna därifrån blir svåra att slå. Men svenskarna kan jag vinna över, säger Niklas.
Det är inte tomt skryt: ”Skatan Milla” stod nyligen kvar som segrare när stridsdammet lagt sig på spelhålan Dragon's Lair i Stockholm, efter en 12 veckor lång så kallad ranking battle-turnering.
– Inom Europa står sig Sverige helt okej. Sedan går det inte att jämföra med Japan och Korea. E-sport är mer accepterat som sport i Korea.
Utbredd fightingspelkultur
”Skatan Milla” hör till den extremt exklusiva skara elitspelare som likt vinkännare kan smaka av varenda nyans och tonskillnad i varje årgång av de stora klassikerna.
Det är – förstås – ingen lätt klubb att få tillträde till. Få vet ens att den existerar. Fightingspel är tacksamma att behandla som enkel och rak underhållning, några snabba knogmackor och capoeira-combos före krogrundan. Men den som forskar lite ser snabbt en helt annan bild breda ut sig – ett globalt nätverk av eldsjälar som gjort det till sin livsuppgift att bemästra alla de sofistikerade tekniker utvecklarna byggt in i sina spel, fullt medvetna om att det kommer gå mainstreampubliken långt över huvudet.
Det är människor som investerar sina liv i fightingspelen, som arrangerar egna turneringar, som bygger egna stickor, som ägnar timmar varje dag åt att noggrant måtta slag mot en orörlig träningsdocka, som ser lika mycket poesi i strävan mot den perfekta combon som andra gör i, säg, en fotbollsmatch. Vissa skriver långa teoretiserande dokument med filosofiska förtoner, Sun Tzus ”Krigskonsten” för hadoken-generationen. Andra nöjer sig med att tillbringa all sin tid på internetforum där varenda bildruta dissekeras och debatteras.
Det är som…schack
– Alla har ju del i samma intresse och lägger ner jättemycket tid, säger Niklas. Jag tror också att många dras till att det är en mot en. Att det är som... schack. Det handlar verkligen bara om att läsa ut din motståndare. Jättejättesnabba reaktioner är inte en nödvändighet.
En av de bästa spelarna i USA är nästan 40 år.
– Om jag fortfarande kommer spela i den åldern? Ja, det tror jag. Jag behöver bara tänka på att jag spelat sedan jag var tre eller fyra år.
Kanske har han vid det laget också hunnit komma till botten av det djup spelen i ”Street fighter”- och ”Tekken”-serierna gjort till sitt signum – även om det inte alltid syns på ytan. Ett möte mellan två mästare behöver inte alltid vara lika spektakulärt som Daigos berömda vändning i en ”Street fighter III”-turneringsmatch (som förevigats i ett legendariskt Youtube-klipp). Ofta handlar det istället om behärskade vågspel så täta att de får luften att vibrera. Mycket tid går åt till att hålla sig på avstånd, finta med oförutsägbarhet och försöka peta in tåspetsar som kan utlösa combos.
Heltidsprojekt
– Det är en hel vetenskap bakom spelen. Det är ett heltidsprojekt att bli bra på ett fightingspel.
Niklas, 22 år och arbetslös, vet vad han pratar om.
– När jag åker till Dragon's Lair på en vardag kanske jag spelar fem timmar, men på fredagar kan det bli tio–elva timmar. När jag spelade PC spelade jag tre dygn i sträck en gång. Jag tog några powernaps, bara. När det gäller fightingspel tror jag att jag som mest spelat 18 timmar.
– Min familj stödjer mig, men samtidigt så vill de att jag ska skaffa ett jobb, haha.
Kanske har de missat att han redan har ett.