Branschen där ärlighet har blivit ett tjänstefel
Alfred Holmgren: Poängen med recensioner är inte att vara spelföretagen till lags
Ärlighet varar längst.
Förutsatt att man inte är journalist.
Någon är arg på mig.
”Jag kan inte förstå er betygspolicy, Alfred. Ni är så långt ifrån Metacritic-snittet att det verkligen frustrerar mig. Är er policy att titta på spelet från den mest negativa vinkeln för rubrikernas skull?”
Det låter som hundra andra mail jag fått. Verbala avhyvlingar från upprörda läsare som fått se sina älsklingsspel skändade av någon pretentiös skithög på Aftonbladet. Rosenrasande rättshaverister som irrar in sig i konspirationsteoretiska resonemang vars slutpunkt alltid är densamma: att den aktuella skribenten i själva verket är köpt av Nintendo, och om inte Nintendo så av Microsoft, och om inte Microsoft så av Sony, och om inte av Sony så av illuminati. Samma vinande pekpinnar att ducka för varje gång, samma indignerade tirader om ”objektivitet” och ”tjänstefel”.
Spelbranschens erogena zon
Men det här mailet kommer inte från en upprörd läsare. Det kommer från Jens Hvass – ”Nordic pr & marketing manager” för jätteutgivarna Konamis och Take-Twos titlar i Norden. Titlar som ”Bioshock”, ”Grand theft auto” och ”Pro evolution soccer”. Mannen vars jobb det är att hålla en god relation till alla som skriver om spel, så att de i gengäld bara ska skriva goda saker om de spel han har hand om.
Fast tydligen inte just idag.
”Var snäll och förklara er policy för mig”, dundrar Hvass i sitt mail. ”Det är väldigt svårt för mig att förklara för mina utgivare varför era recensioner i de allra flesta fall är så långt ifrån alla andras”.
Det är inte konstigt att han tjuter till. Vi har ju borrat in en stilettklack i pr-branschens erogena zon: Metacritic. Sajten som sammanställer en rad stora publikationers betyg, varpå de mer eller mindre godtyckligt pekar ut det de anser vara ett snitt.
Vad som sedan följer är öppen jaktsäsong på alla som haft mage att inte matcha denna magiska snittsiffra med sina betyg. Både spelbranschen och dess publik läser Metacritic som påven läser Bibeln.
Och det driver dem till vansinne när inte journalisterna själva gör det.
Köpslår med journalister
Det vore generöst att säga att gränsen mellan pr och publicistisk verksamhet är hårfin i spelvärlden. I själva verket är den omöjlig att uppfatta med blotta ögat. Nästan inga tidningar har råd att tacka nej till de luxuösa bjudresor där det ges exklusiv tillgång till de senaste spelen och dess utvecklare. Nyheter, intervjuer och recensioner är regelbundet belagda med embargon; förseglade tills spelföretagen själva tycker att det är mest gynnsamt att de kommer ut. De har till och med vant sig vid att det går att köpslå med vissa journalister och publikationer: sätter ni det här spelet på omslaget får ni tillgång till exklusivt material, ger ni det ett högt betyg får ni recensera det först av alla.
Kritik har bytts ut mot kohandel. Och mitt i allt detta har det uppstått en kultur där det inte är främmande för en pr-person att skälla ut journalister när de inte faller in i ledet och upprätthåller en ”god relation” med det ena eller andra spelföretaget.
En kultur där ”redaktör” reducerats till en symbolisk titel på någon vars uppdrag det är att hålla annonsörerna nöjda.
En kultur där den kanske vanligaste invändningen mot en recension är att den innehåller ”för mycket personliga åsikter”.
En kultur där Jens Hvass kan begära att Aftonbladet berättar hur han ska förklara för sina arbetsgivare att vi haft mage att kritisera deras spel.
Svart eller vitt
Det här är inte mitt problem.
En tidning av Aftonbladets storlek kan närhelst vi vill välja att inte delta i parningsdansen mellan spelföretagens pr-arméer och journalisterna som i teorin är tänkta att bevaka dem.
Det är också därför jag ens har möjlighet att skriva en krönika som denna. Den friheten hade varit betydligt mer dyrköpt om jag skrivit för en liten spelblogg vars hela existens hänger på annonsörernas humörsvängningar.
Vad ska de svara när Jens Hvass knackar på dörren? Att de verkligen ska anstränga sig för att ha roligare med hans spel i framtiden?
För det här är ju en binär skala, det är svart eller vitt, av eller på: antingen så är man ärlig eller så är man det inte. Antingen så säger man vad man faktiskt tycker om varje spel, oavsett hur det rimmar med Metacritic, och motiverar det så gott man kan. Litar på att läsaren är smart nog att förstå att det finns olika åsikter i varje fråga, och att hela spektrumet – lika brokigt som en sprucken spegel – finns att tillgå en googling bort.
Eller så tycker man en sak men skriver en annan. Och ber till gudarna att man ska lyckas blidka både bindgalna fanboys och gråtmilda pr-människor.
Vad Hvass vill ha sagt är alltså detta: ”Snälla, kan ni inte åtminstone låtsas gilla spelen?”
Tydligen har han glömt att man inte blir journalist för att skriva fiktion.