Nya super- vilda äventyr
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-03-02
LONDON. Innan jag sätter mig ner framför ”Super Mario galaxy 2” frågar en Nintendo-representant om jag först vill att han räknar upp alla nya features.
Tur att jag inte tackar ja. Då hade jag aldrig fått börja spela.
”Super Mario galaxy” – fem plus 2007, i dag och för evigt – är inte bara tidernas förmodligen mest uppfinningsrika plattformsspel, det kan också beskrivas som det perfekta Wii-spelet.
Varenda aspekt drog nytta av konsolens fördelar och nackdelar på ett sätt som bara företaget som själva tillverkat den kunnat göra.
Wii kan inte rita upp särskilt spektakulär grafik, men ”Super Mario galaxy” stiliserade, polerade och injicerade färgämnen tills man slickade på skärmen.
Rörelsekontrollen kändes för en gångs skull inte som ett tortyrinstrument, utan som ett nästan genomskinligt lager av extra precision.
Varje galax var ett avsmakningsbord av små koncept som alla i sig hade kunnat klassas som revolutionerande, men lät en aldrig äta sig mätt innan man skickades vidare.
Varje milstolpe användes som språngbräda till något nytt, ännu större.
Det är väldigt olikt av Nintendo att göra raka uppföljare – traditionen bjuder ett revolutionerande Mario-spel till varje konsol, punkt. Förväntningen var därför att ”Super Mario galaxy 2” skulle bli en urvattnad version av originalets perfektion.
Snarare får det sin föregångare att framstå som idéfattig.
”Super Mario galaxy 2” präglas av en brutal darwinism där de bästa inslagen kanske får några minuters speltid vardera, och när de fasas ut ersätts de av nya, ännu bättre innan man hunnit börja sakna dem.
Här återvänder till exempel ridbara sidekicken Yoshi, som efter att ha ätit powerup-peppar rusar igenom hinderbanorna som om det vore ett chickenrace mot ”Sonic 4”.
Drill dash-attacken låter Mario borra sig rakt igenom småplaneter för att attackera fiender på andra sidan (tvärtemot den allmänna uppfattningen hamnar man inte i Kina).
En stund senare är man liten som en mus. Banorna snurrar runt sin egen axel, skruvas, kuperas, ställs på högkant.
Nintendo hanterar den snurriga gravitationen med samma fjäderlätta handlag som det plattformshoppande de behärskat sedan 1985.
Jag skulle kunna fortsätta.
Men då skulle ni aldrig hinna spela själva.