”Tv-spel överbryggar generationsklyftan”
Uppdaterad 2011-08-31 | Publicerad 2010-12-19
En allt vanligare sällskaps- form för barn och föräldrar
Generationen som var först att växa upp med tv-spel har börjat föröka sig.
Som unga föräldrar ser de ett naturligt sätt att umgås med sina barn.
Med tv-spel.
Först, några siffror.
I Sverige spelar 91 procent av alla personer i spannet 25-34 år tv-spel. Vid 31,4 år skaffar man enligt statistiken sitt första barn.
Att de båda sakerna tar plats inom samma ålderskategori innebär att tv-spelen kommer bli en allt vanligare sällskapsform för barn och föräldrar att mötas kring.
Ända sedan Ulf Elfvings första krönika i Nintendos medlemsblad 1989 om hur barn måste bli snällare mot sina föräldrar – eftersom han ständigt fick stryk i speldueller med sin sexårige son – så har spelen varit en djupt rotad fritidssyssla som följt med alla i min generation, den som kom strax efter X men inte riktigt är Y.
Samma generation som nu börjat föröka sig.
Ödmjuk upplevelse för föräldrar
Att umgås via tv-spel är inte den förslappande förströelsen som det kan verka utifrån. I själva verket påminner det mycket om de traditionella lekarna. ”The Sims”-serien simulerar till exempel vuxenliv på samma sätt som ett dockskåp eller odödliga klassikern mamma-pappa-barn. Tv-spel blir ett uppdaterat sätt att komma underfund med varandras världar, via ett gemensamt media.
I tidningen New Yorkers podcast ”My son is killing me” berättar författaren Nicholson Baker hur han provar tv-spel för första gången, men framförallt hur ödmjuk man blir som förälder av att få storstryk i fps-dueller mot sin 16-årige son. Det är en lågmält värmande historia om en knarrig ex-teknofobs steg in i en värld där tonåringen är den auktoritäre:
– Att spela splitscreen i ”Modern warfare 2” blev vår motsvarighet till att kasta boll på bakgården.
”Utmärkt spelfält”
Peter Molyneux, skaparen av ”Fable” och ”Dungeon keeper”, spelar själv ”Ratchet and Clank” och ”Zelda” med sin son, Lucas.
– Vi diskuterar problemen tillsammans och jobbar fram egna lösningar. Tv-spel är ett utmärkt spelfält, säger han i en intervju med spelsajten 1up.com.
Eftersom tv-spel följer en alldeles egen logik, ofta allt annat än logisk, så blir barns förmåga att tänka utanför ramarna ett viktigt sätt att delta, ett sätt att närma sig föräldern och överbrygga generationsklyftan. På samma sätt som en handkontroll plattar ut den fysiska storleksskillnaden mellan vuxen och barn.
”Spöa skiten ur farsgubben”
John Romero, som skapat bland annat klassikern ”Doom” säger samma sak om hur han testade sitt spels flerspelarlägen ihop med sina barn:
– När de blev äldre var det roligt att spela tillsammans eller mot varandra. Inget gjorde dem så lyckliga som att få spöa skiten ur farsgubben.
Det gemensamma tv-spelandet över ålderskullarna kan även vara räddningen för många varumärken. Enligt Legos årsrapport för 2004 hade leksakstillverkaren nått den skrämmande insikten att, ”marknaden för traditionella leksaker befinner sig under hård press, försäljningen står antingen stilla eller minskar – i motsats till marknaden för elektroniska leksaker som tv- och datorspel.
Lego-spelen nostalgifällor
Året därefter släpptes tv-spelet ”Lego: Star wars”, en kritiker- och publiksuccé som sålde nästan sju miljoner exemplar. Totalt har ”Lego: Star wars”-serien sålt i över 20 miljoner. Lego har alltså fortsatt vara relevanta genom en crossover mot inte bara tv-spel, utan även tidlösa pojkrumsäventyr som ”Star wars”, ”Batman” och ”Indiana Jones”. Spelen, som är mer eller mindre designade för att spelas tillsammans, lyckas därför fånga in en helt ny målgrupp samtidigt som de är rena kombinationsnostalgifällorna för de äldre.
Det är en modell som Nintendo finslipat ända sedan de blev dominerande inom tv-spelsbranschen på 80-talet. Det är lätt att hata på dem för deras skamlösa sätt att kapitalisera på minnena hos min generation, att de bara återanvänder sina varumärken om och om igen.
Men det som är nostalgi för mig är en ny upptäckt jag inte skulle vilja undvara någon annan, oavsett ålder.
Och hur surmagad och gubbig jag än blir så hoppas jag att jag, liksom författaren Nicholson Baker i exemplet ovan, aldrig blir för gammal att bli upplärd av mina egna, framtida underbarn.
Kristofer Ahlström