Spel måste våga hantera svåra ämnen – på riktigt
Uppdaterad 2012-12-20 | Publicerad 2012-03-29
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kristofer Ahlström: Lämna
den trötta sensationalismen
Ett rosa monster som är beroende av förgiftade grodor. En pojke med robotryggsäck i sydamerikansk kåkstad.
Där är ingredienserna till det bästa spelet om alkoholiserade fäder du aldrig vetat att du vill spela.
En intellektuell är den som förklarar något enkelt på ett svårt sätt.
En konstnär förklarar det svåra på ett enkelt sätt.
Och Vander Caballero tillhör definitivt det senare.
Vander Caballero växte upp med en alkoholiserad pappa och fick utstå många barndomsår av utsatthet, rädsla och våld – i intervjuer har han berättat hur han låg vaken på nätterna och när han hörde ytterdörren klumpigt slitas upp visste han att hans pappa var hemma igen, full igen. Rastlös och oberäknelig.
Låter det som ett spel du vill spela?
Förmodligen inte. Det finns tillräckligt med spel som anammar verklighetens brutalitet och ofta lämnar de inget efter sig än den bittra eftersmaken av sensationalism. 18-årsåldersmärkningen som säljargument.
Men ”Papo & Yo”, som alltså är det spelbara terapeutiska resultatet av Vander Caballeros traumatiska barndom, använder eskapismen för att berätta sanningen. I spelet ledsagar pojken Quichico ett rosa sagoväsen som går från bästa vän till slumpartad skräckfigur och pojkens största hot. Anledningen? Monstret älskar att äta förgiftade grodor, är besatt av dem, och förvandlas fullständigt av dem.
”Papo & Yo” har inspirerats av den central- och sydamerikanska berättartraditionen magisk realism, där vardag och verklighet fått en övernaturlig fasad. Det är så briljant att man tycker att fler spel borde lärt den läxan – spelens inneboende äventyrsestetik och arketypiska sagoväsen är ju utmärkt kamouflage för att smuggla in vuxna teman, att stimulera emotionellt och intellektuellt genom att förklara det svåra på ett väldigt enkelt sätt.
Att spelet tar plats i en favela, en sydamerikansk kåkstad, är i sig lika logiskt som briljant. I ett annat spel (säg, ”Modern warfare 2”)används samma miljö som kulisser att spränga i bitar medan man massakrerar drogbaroner.
I ”Papo & Yo” används favelornas naivistiska färgläggning istället till att rama in ett äventyr ur barnens prunkande sagoperspektiv.
Och lyckas ändå vara så otroligt mycket modigare än vad ”Modern warfare”-serien åstadkommer i sin desperation efter vuxenstämpel med civilavrättningar och attentat mot minderåriga.
Kristofer Ahlström