Avrättar ”Aliens” grundvision
Publicerad 2013-02-16
Efter åratal av väntan är Aliens: Colonial marines en kolossal besvikelse
FPS 17 år innan Capcom kläckte beteckningen ”survival horror” spikade Ridley Scott upp de teser upp som skulle bli vägledande för hela genren. I ”Alien” etablerades en tematik som sedan transplanterades vidare till ”Alone in the dark” och ”Resident evil”: människans skörhet, resursbristen, klaustrofobin. Och, inte minst, undergivenheten mot en fiende som av naturen står högre på den evolutionära stegen.
Vill man förstå ”Alien” måste man nämligen börja där – med insikten att den xenomorfa livsformen är utvecklingens kulmen, det optimala biologiska vapnet. Den är en materialiserad mardröm, kondensen av allt vi räds med naturen: en varelse som lever i mörker, som äter oss levande.
Idiotiska monster
När jag börjar spela ”Colonial marines” lurar jag mig därför att jag inte kommer stöta på några monster förrän i ett senare skede, eftersom ”Alien” lärde oss att den fiende man inte ser är den som alltid skrämmer mest.
Det tar bara tio minuter för utvecklarna Gearbox att svika den grundvisionen. Under samma tio minuter har jag egenhändigt avrättat fler aliens än vad som sammanlagt syns i de fem filmerna. Det naturliga urvalets vinnare rusar rakt och blint in i kanoneld, om och om igen. Rädslan förbyts snart till uttråkning.
Biter varandra i röven
Det kan tyckas menlöst att ens nämna spelets story: titelns marinsoldater skickas ut för att ta reda på vad som hände karaktärerna i James Camerons ”Aliens” (1986), som i sin tur skickades ut för att ta reda på vad som hände bosättarna på planeten LV-426.
Men det är symptomatiskt att handlingen är en sådan human centipede-upprepning av begagnade, allt eftersom sämre, delar som biter varandra i röven, eftersom ”Colonial marines” låter hela shootergenren passera revy. Här finns inget som inte redan setts. Här finns inget som görs bättre än det gjorts förut. Allt är som allt annat, bara lite fulare och stelare.
Enligt det klassiska ”Alien”-citatet kan ingen höra dig skrika i rymden. Men åt ”Colonial marines” ids man inte ödsla andra ljud än en matt suck.
Kristofer Ahlström