Rejäl knytnävsmacka
Uppdaterad 2012-03-04 | Publicerad 2010-09-03
ACTION Ifall du tillhör skaran av folk som ser ner på underhållningsvåld är ”Shank” din värsta fiende.
Det här är en krigsförklaring mot allt vad subtilitet heter, där de hyperstiliserade actionmomenten avlöser varandra i en enda lång sekvens. Det är en kärleksförklaring till beat ’em up-genren som öser trubbigt våld i alla riktningar. Du slåss med knivar, motorsågar, hagelbössor, pistoler och granater – gärna i kombination.
Det är också ett spel som är lika förödande vackert som det är blodigt. Estetiskt har det lika mycket gemensamt med Tarantinos filmkonst som med ”Double dragon” och ”Streets of rage”. Stilistiken i ”Shank” är djupt rotad i samma sorts överanvändande av österländska teman och motiv, inramade i ett västerländskt bildspråk. Det är Genndy Tartakovskys ”Samurai Jack” mixat med John Woo-liknande gun fu och den sorts knytnävsromantik som Arnold Schwarzenegger populariserade i ”Commando”.
”Shank” mår som allra bäst när tempot är som högst. Dess största problem är att utmaningen planar av i samma takt som inlärningskurvan och att bandesignen upprepar sig själv efter ett tag. Men ”Shank” har å andra sidan aldrig lovat vare sig hållbarhet eller variation.
Vad det lovar är stenhårt, välregisserat våld. Och det är ett löfte som infrias flera gånger om.
Carl-Johan Johansson