Ett rent nöje att överleva

Peter Ottsjö

Första intrycket: Resident evil 5

Från 18 år

Playstation 3 (även till Xbox 360)

Action

Vad är det för fel på ”Resident evil 5”?

Det finns bara en film som skrämt mig och den heter ”The Shining”.

När det gäller spel har jag tappat räkningen.

Min kropp blir en övertidsjobbande larmcentral vid blotta åsynen av ”Silent hill” eller ”Forbidden siren”. Till och med ”Fall­out 3” orsakar obehag, där nere i dess många tunnelbanekatakomber.

Så, vad är det för fel på ”Resident evil 5”?

De första timmarna i sällskap med ett av årets riktigt stora spelsläpp försätter inte min kropp i högsta beredskap. Det händer tvärtom ingenting.

Kanske är det solljuset.

När soldaten Chris Redfield, vars triceps sväller över teven, anländer till en afrikansk kåkstad sker det i dallrande hetta. Gulnade plamblad vajar lojt i vinden, det hänger sönderrivna kläder på en tvättlina. Allt är tyst sånär som på ljudet av flugor runt ruttna fiskar: ett förebud förstås. Men dagsljuset fungerar inte särskilt väl som psykologisk krigföring mot spelaren.

Inte ens när zombiefördämningen för första gången brister, när tjugo eller fler odöda hasar sig fram från alla håll, infinner den sig. Rädslan.

Jag är ju inte ensam.

Den nya kompanjonen Sheva bistår med läkemedel och täcker ens rygg. Karaktären kan kontrolleras av en vän – online eller framför samma tv via delad skärm. Datorstyrd sköter hon sig mestadels utmärkt, fattar egna beslut när man inte specifikt kommenderar henne att lyda order.

Men hennes närvaro dämpar ångesten.

Det behöver nödvändigtvis inte vara något fel på ”Resident evil 5”. Frågan borde kanske vara: har jag kul?

Ja.

Det är lite förvånande. Bortsett tvåsamheten är det här ett spel som, med arrogans och självförtroende, bevarat många omoderna inslag. Man måste nog ha 35 miljoner sålda exemplar i bagaget för att fortfarande vägra spelaren rörelsefrihet varje gång man använder siktet på sina vapen.

Och sen: gröna och röda växter, ammunition i trätunnor, döda kroppar som genom magi förvandlas till mynt. Utspridda dokument som avslöjar hur viruset fungerar.

Men man bortser från konservatismen.

Det väl avvägda tempot, den alldeles magnifika grafiken och de välregisserade scenerna bygger en upplevelse så underhållande att man måste spela vidare.

Att överleva är ett rent nöje.