”Ridge racer” är inte ”Ridge racer” längre

Alfred Holmgren

Nya Unbounded har nästan ingenting med föregångarna att göra

RACING Du vet känslan när ens bästa vän plötsligt vänder en ryggen? När den som står en närmast sviker alla sina drömmar och ideal för att kunna smälta in i mängden? När konturerna av någon man älskar löses upp, drunknar i livets bakgrundsbrus?

En gång i tiden stod ”Ridge racer” för någonting. Trots att det var en lika trovärdig simulering som ”Metal gear solid” var det en väldigt ärlig kärleksförklaring till bilsport, eller åtminstone till Namcos superdesignade idealbild av den. Till skönheten i hur skimrande muskelbilar slickar solkysst asfalt till tonerna av sober japansk electro. Ofta kändes de storögda, glossiga introsekvenserna mer påkostade än själva spelen. Begreppet ”bilporr” räckte aldrig riktigt till för att beskriva Namcos närmast sensuella förhållningssätt till sina fantasifoster.

Stökig orgie i oljud

Nu låter de allt det där kvävas i ett smutsigt moln av metallkonfetti, betongdamm och marknadsanalyser.

”Ridge racer unbounded” är en så kallad reboot – en total nollställning av allt serien stått för hittills, utvecklad av finska Bugbear istället för det japanska teamet. Men det är inte alls så gränslöst som titeln påstår. Det tänker bara utanför en låda och inuti en annan. ”Unbounded” må ha kapat alla dna-strängar till sitt förflutna, men det har hittat andra att trassla in sig i istället. Skillnaden är att de leder till titlar som ”Burnout”, ”Split/second” och ”Blur” istället för tillbaka till Namcos 90-tal. Snarare än ett kirurgiskt finkalibrerat arkadmaskineri drivet av solljus och kärlek är ”Unbounded” en stökig orgie i oljud och förödelse. Fokus har förskjutits från att nästan ljudlöst segla igenom tajta kurvor i 300 kilometer i timmen till att tackla in motståndarna i brofundament och gena genom skyltfönster. Målet är att bygga upp boost-mätaren tills man blir odödlig och åker så fort att neonet från lyktorna tycks spilla ut på asfalten – ungefär som att ta en stjärna i ”Mario kart”.

Inte ens lacken är kvar

På samma sätt har själva lacken hyvlats bort. De kyligt eleganta menyerna, bländande futuristiska städerna och specialkomponerade spellistorna har bytts ut mot Skrillex, skitiga urbana miljöer och överstyrda färger à la ”Need for speed” ca 2005.

Bugbear bevisade redan med 2004 års ”Flatout” att de är mästare på redlöst destruktiv racing. ”Unbounded” är mest en övning i att tygla varenda impuls de har i kroppen. Man kan känna deras frustration vibrera genom hela spelet. Inte ens när det fokuserar på ren kurvtagning lyckas det undgå att urarta i en tinnitusframkallande karneval av hetsiga kamerabyten, regnande glassplitter och smetiga ljuseffekter. Det är egentligen som roligast när det inte ens försöker låtsas vara ett ”Ridge racer” – som när en användarskapad bana släpper en lös som ett kromat rovdjur på en prärie fylld av nervösa småbilar.

Men efter att ha hostat sig igenom ytterligare några hundra explosioner är det väldigt svårt att inte längta tillbaka till solsken och kärlek igen.