En 3d-triumf för Nintendo

Alfred Holmgren

Super Mario 3D land är kanske ingen revolution för 3d-spelandet – men det är en fenomenal plattformare

PLATTFORM ”Super Mario 3D land” visar inte varför man ska fortsätta bry sig om Nintendo 3DS.

Men det visar varför man ska fortsätta bry sig om Nintendo.

Mario har länge inväntats som en messias för Nintendos olycksbarn, den som ska visa exakt varför vi behöver en bärbar 3d-konsol. Tydligen har folk glömt att han egentligen inte agerat språkrör för en ny teknik sedan ”Super Mario 64”. Ingen kan påstå att storheten med ”Galaxy”-spelen satt i Wii-kontrollen, eller att ”New super Mario bros” bara hade kunnat funka på en bärbar konsol med dubbla skärmar (något Wii-versionen visade ganska tydligt).

Obesvärat kreativt

Och nej, ”Super Mario 3D land” kommer inte revolutionera 3d-spelandet. Effekten fungerar ungefär som vi vant oss vid i andra 3DS-spel, det vill säga ibland. När den gör det är det en magisk känsla, men trots att Nintendo verkligen ansträngt sig för att bygga in djupkänslan i bandesignen känns den ytterst sällan oumbärlig.

Det här kommer kanske som en besvikelse om man förväntat sig något annat, men isåfall kan man trösta sig med att ”Super Mario 3D land” är en liten triumf oavsett om man har på 3d-effekten eller ej. Det är till synes helt obesvärat av, eller omedvetet om, Nintendos allt mer trängda situation i kriget om den mobila spelmarknaden; som ett litet barn som jagar fjärilar i trädgården medan de vuxna sitter vid köksbordet och svettas över amorteringarna.

Samtidigt är det så smart, så kreativt, så vackert att man vill slänga sin Iphone i väggen.

Inspireras av ”Mario bros 3”

”Super Mario 3D land” visar upp samma bredd i repertoaren som ”Super Mario galaxy” – samma snurriga fritänkande, samma tro på att precis allt som är roligt förtjänar sin plats på kassetten. Måttlösheten kan tyckas vara en lite udda approach – en pizza blir ju inte godare för att man dränker den i chokladsås och sega råttor. Men mer än något annat präglas ”Super Mario 3D land” av ett oerhört skarpsinne. Det förstår både var det kommer ifrån och i vilket klimat det landar.

Banorna är som små färgglada praliner man hinner sluka mellan hållplatserna på tunnelbanan – ofta har man bara några minuter på sig att klara dem. Ibland är de sidscrollande, med skärmens vänsterkant jagande Mario som bilan i en giljotin, ibland lägger sig kameran i ett isometriskt perspektiv, ibland är de i full 3d – i dubbel bemärkelse. De skulle egentligen kunna vara hämtade från helt olika spel, men de knyts ihop av en sträng av klassiska Mario-inslag – tanooki-dräkten, notblocken, omisskännliga musikstycken från ”Super Mario bros 3”. Och trots att gravitationen inte varierar från sekund till sekund den här gången är det en omtumlande upplevelse. Eftersom spelandet knappt följer några regler alls vet man aldrig som väntar en på nästa plattform.

Nintendo må vara ett företag under hård press, men det skulle man aldrig kunna räkna ut av att spela ”Super Mario 3D land”. Allt präglas av virtuosens fjäderlätta handlag; vissa av banorna känns som om de skissats fram i en plötslig stund av ingivelse. Aldrig någonsin finns det någon oro för att de stolligare inslagen skulle grumla upplevelsen eller smutsa ner varumärket Mario.

”Super Mario 3D land” är inte ett särskilt kraftfullt argument för Nintendos närmast tvångsmässiga iver att, likt Apple, kontrollera hela kedjan från hårdvara till mjukvara.

Men det är en värmande påminnelse om att en grå byggnad i Kyoto fortfarande kan rymma fler innovationer än alla appar på App Store.