Klumpigt och förutsägbart
Uppdaterad 2012-09-28 | Publicerad 2012-09-02
Transformers: Fall of Cybertron är ett typiskt amerikanskt actionspel
ACTION Aborter. Avreglering. Vapen. Våldtäkter. Vita män som med svart blick beskriver socialismens fasor inför förstummade åhörare.
Medan jag skriver det här gör mitt Twitter-flöde allt för att överrösta mig med rapporter från det republikanska partikonventet i Florida. Det är en ändlös harang om ”traditionella värderingar”, om dåliga coverband och sämre ex-presidenter; ett mikrokosmos av alla fördomar man någonsin haft mot den konservativa högern.
Efter en kväll med ”Transformers: Fall of Cybertron” känns det uppfriskande progressivt.
Svulstigt amerikanskt
”Transformers: Fall of Cybertron” är spelet som skulle kunna få en amerikansk flagga att framstå som opatriotisk. Det är en djupdykning i den ”Gears of war”-formade krater som dominerat spelkulturen det senaste decenniet, skräddarsytt enligt exakt de mått som format en av USA:s främsta kulturexporter i modern tid: det blankpolerade actionspelet med Unreal 3-grafik.
Det känns som att spela en tutorial för japanska utvecklare som vill plagiera amerikanernas framgångsrecept: ”objectives” som delas ut via sprakande radiomeddelanden, gameplay-tips och ”inspirerande” citat på laddningsskärmarna, bandesign som reducerar spelaren till en tungt bestyckad springsjas, pliktskyldiga turret-sekvenser, ett halvroligt Horde-inspirerat onlineläge. Till och med den hiskeliga estetiken är omisskännlig i sin härkomst: det gyllengula solljuset, den murrigt metalliska färgskalan, syntharna som ligger och fräser på en bädd av svulstiga stråkar.
Det hade inte kunnat kännas mer amerikanskt om så robotarna skjutit friterad kyckling och transvaginala ultraljud på varandra.
Korta stunder av lycka
Den största nyheten sedan sist är att co-op-läget plockats bort och att man numera tvingas byta transformer med orubbliga intervaller. Tyvärr kan inte det maskera att ”Fall of Cybertron” bara är ett högst mediokert substitut till genrens giganter, med oprecis kontroll och allt annat tillfredsställande vapen. Med tanke på att det här är det tredje spelet i serien känns det dessutom som en gåta att det så sällan är motiverat – eller ens kul – att förvandla sig till sin fordonsform. För att inte tala om varför den traditionellt ståtliga, stilrent designade Optimus Prime ser ut som en dvärg klädd i 20 ton kromade köksgeråd.
Vägrar hålla käften
Det hade varit lättare att ”Fall of Cybertron” på allvar om High Moon Studios bearbetat råmaterialet med lite större finess. Jag har inget emot Transformers när de håller käften och bara är coola. Tyvärr är det inga områden de specialiserar sig på i det här spelet. Istället får vi en uppsättning robotar som talar med högtidligt krystad inlevelse, gestikulerar vilt med händerna för att understryka sina poänger och är sämre på att dölja sina känslor än Björn Ranelid.
Som bäst är ”Fall of Cybertron” när man i kampanjen tillåts dirigera en symfoni av massförstörelsevapen, eller när man lyckas ta sig till slutet av en Escalation-omgång på Xbox Live. Som sämst är det varje gång man påminns om att det egentligen bara är ännu en klumpig cover-shooter, vilket är ungefär en gång i sekunden. Kanske är det omdömet till och med lite för generöst: egentligen finns här ingen riktig cover-mekanik.
Och inte undra på det.
Det är ju en japansk uppfinning.