Indiespelen kan vidga våra vyer

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

CJ Johansson: Spelen hjälper oss förstå utsatta grupper

Transpersoner har ofta svårt att komma till tals i vår kultur.

Indiespelen har erbjudit dem ett sällsynt tillfälle att göra sina röster hörda.

Förra veckan beslutade den svenska riksdagen att ta bort kravet på tvångssterilisering för transsexuella som genomgår ett könsbyte. En av våra allra människovidrigaste lagar upphör att existera den 1 juli.

Alla var inte glada över detta. Den kristdemokratiska riksdagsledamoten Tuve Skånberg, som också är ansvarig för att beslutet fördröjdes i över ett år, höll exempelvis ett långt anförande där han motsade sig propositionen. Skånberg bockade av de vanliga religiösa argumenten om söndertrasade kärnfamiljer och luddiga könsroller. Han argumenterade att tvångssteriliseringen är för deras eget bästa och talade upprepade gånger om ”människor som lider av transsexualism” som om det vore en sjukdom.

Jag skäms över att bo i samma land som honom. Samtidigt symboliserar den kristna högern bara hur skamligt dåligt vårt samhälle är på att bekymra sig för mänskliga rättigheter om de inte tillhör medelsvensken. Att lagen existerat ända fram till 2013 – för att inte säga överhuvudtaget – är en enda stor skandal.

Transsexuella marginaliseras tyvärr ofta i både samhället och kulturen vi konsumerar. Det är ett slags tyst diskriminering. Man låtsas helt enkelt att de inte existerar. I takt med att filmer, böcker och spel blir mer kommersiella till naturen och anpassade specifikt efter teoretiska genomsnittsmänniskor utesluter de allt fler perspektiv och röster. De är inte till för att problematisera eller skänka perspektiv – utan för att få oss själva att må bättre.

De indiespel som görs tillgängliga gratis har länge varit en sorts motståndsrörelse till den kommersiella maskinen i spelvärlden. På senare år har de kostnadsfria programmen som används för att skapa dem blivit simplare än någonsin. Folk som aldrig skrivit en rad datorkod i sitt liv kan helt plötsligt skapa och självpublicera egna spel. Detta faktum har gjort dem till en kraftfull uttrycksform för många som letar efter sätt att kommunicera personliga tankar och upplevelser. Några av de mest intressanta indiespelskaparna idag är transpersoner.

Anna Anthropys självbiografiska ”Dys4ia” var förra årets mest emotionella spelupplevelse för mig. Anna är en transsexuell lesbisk kvinna. Spelet skildrar de sex värsta månaderna i hennes liv då hon genomgick en jobbig hormonbehandling. Det är ett brutalt självutlämnande spel som handlar om sociala stigman och dålig självkänsla. Vid ett tillfälle använder Anna en ”Tetris”-kloss som inte kommer genom en vägg eftersom den har fel form för att symbolisera känslan av att inte passa in.

”Dys4ia” skildrar en tillvaro där förnedring och ångest är en del av vardagen. Lesbiska kvinnor ser Anna som en trakasserande man. Folk kallar henne för ”Sir” i butiker. De tittar snett på henne på offentliga toaletter och i omklädningrum. Hon får genomgå åtskilliga psyktest som är utformade för att diagnostisera mentala sjukdomar innan hon överhuvudtaget får tillgång till behandlingen. Det är en djupt obekväm upplevelse som spel, men det är också poängen. Anna är inte bekväm, varken i sig själv eller i sin omgivning.

På sin webbsida Auntie Pixelante beskriver hon hur jobbig spelets utveckling var:

”Jag ville katalogisera all frustration jag drabbades av under upplevelsen och kanske skapa någonting som säger: ’Det blir bättre’ till andra transkvinnor. När jag började arbeta på spelet hade jag emellertid ingen aning om det faktiskt blev det. Jag var mitt i skiten som beskrivs i level 3 vid tillfället, och jag hade ingen aning om hur slutet skulle se ut. Det var svårt att föreställa sig ett lyckligt slut.”

Spelet nämner aldrig självmord rakt ut, men det finns där outtalat i bakgrunden. Särskilt om du känner till statistiken. Enligt statens folkhälsoinstitut har 21 procent av alla transpersoner i Sverige försökt ta sitt liv vid något tillfälle. Social diskriminering anges som en av de dominerande anledningarna. I USA är siffran dubbelt så hög. Medellivslängden för transpersoner där är 23 år.

Tjugotre år. Låt den siffran sjunka in ett ögonblick.

Spel får ofta kritik för att de är våldsamma och omogna, och det mesta av den är rättmätig. Men de kan samtidigt skildra hur det är att vara inuti någon annans huvud, att äga deras emotionella uppsättning, mer effektivt än något annat medium som existerar. De kan vara ett briljant retoriskt verktyg för att skapa ökad förståelse för andra.

”Dys4ia” skulle antagligen inte förändra Skånbergs syn på transsexuella.

Däremot kan det kanske hindra några av de som spelar det från att förvandlas till honom.

Carl-Johan Johansson