Skulle hellre spela ”Guitar hero” – med handkontroll

Alfred Holmgren

Shadowgun är en sorgligt blek kopia av Gears of war

ACTION Det finns alltid folk som tycker det är onödigt petigt att såga ett spel för att det har vissa grundläggande brister i kontrollen. Dessa människor förstår sig inte på actionspel. Det är samma människor som förmodligen har en sekunds lagg på sina tv-apparater utan att någonsin tänka på det.

Kontrollen i ett actionspel får aldrig vara ”hygglig”. Att det tar ett tag att vänja sig är fullt godtagbart – men då måste det bero på att det finns ett djup som kräver inskolning, inte att spelet suger. Först när kontrollen sitter tajt som en strypsnara kan resten av spelet – stridsmekanik, bandesign, bossar – blomma ut i en explosiv harmoni.

Faller platt

Många av er har säkert redan ”Gears of war” i huvudet när jag pratar om det här, och det är bra, för då kommer ni också förstå precis varför det första fullödiga portabla plagiatet faller platt.

Vid en hastig anblick är det lätt att få för sig att utvecklarna Madfinger Games lyckats spegla hela ”Gears of war” i Ipadens blankpolerade skärm. Men det krävs inte många sekunders speltid för att den bilden ska slås i spillror.

Grafiken är förstås inte i närheten, även om den är imponerande för att vara ett mobilt spel. Det stora problemet är istället att Madfinger tappat så mycket på vägen när de försökt lyfta över ”Gears of wars” kontroll och koncept till en helt annan plattform. Att placera virtuella analoga spakar på pekskärmen är inte direkt klockrent till att börja med, men när kommandot för att skjuta ständigt krockar med kamerakontrollen (kanske för att de placerats på överlappande ytor) blir det betydligt svårare att ens vilja försöka vänja sig. Cover-systemet är heller inte alls lika finkalibrerat. ”Shadowgun” saknar till och med den smått revolutionerande tjurrusningen från förebilden, vilket segar ner striderna till sömngångartempo.

Onaturlig lösning

Alla de här små faktorerna visar än en gång vilken dålig idé det är att rycka ryggraden ur ett koncept som skräddarsytts för en viss kontrollmetod och försöka implantera en annan i dess ställe. Om du någonsin försökt spela ”Guitar hero” med handkontroll vet du vad jag menar.

Det kommer förstås inte hindra mängder av utvecklare från att fortsätta applicera den här metoden – inte så länge människor med lägre krav än jag fortsätter pumpa in pengar i deras halvhjärtat ihopsydda produkter. Men det kommer krävas extremt mycket skickligare kirurger än Madfinger Games om de någonsin ska ha en chans att vinna över oss andra.