Fruktansvärt löjligt
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-30
För att vara behäftat med 18-årsgräns är ”Dead to rights: Retribution” ett av de barnsligaste spel jag någonsin sett.
I grund och botten är det en arkadig brawler med skjutvapen, och som sådan funkar det helt okej. Ett headshot är ett headshot, vapnen är rätt roliga och smygsekvenserna de mest nagelbitande på länge. Men det förvånar och frustrerar mig att det försakar den traditionellt peppiga arkadestetiken till förmån för en infantil sörja av blod, svordomar och sönderslitna artärer.
Härjade huvudpersonen Jack Slate är en grymtande belgian blue med ballongbiceps, en hårdkokt snut som sätter liv och karriär på spel för att hämnas sin fars död. Han är utan tvekan den sämsta spelkaraktär jag sett åtminstone i år – en vandrande sida ur vilket ”Die hard”-manus som helst (eller vilken annan snutfilm du än kan komma på), minus minsta tecken på humor eller självdistans. Redan i introt förstår man att spelets största brist är att det inte går att trycka sig förbi de skitnödiga mellansekvenserna. Samma sak gäller för övrigt de utdragna, pinsamt överkoreograferade avrättningsscenerna som avslutar närkamper med fiender.
Hur löjligt ”Dead to rights: Retribution” än är – och tro mig, det är FRUKTANSVÄRT löjligt – drar det aldrig ens på smilbanden. Det tar utan uppehåll sig själv på allra blodigaste allvar. Jag har frågat mig själv många gånger vad det är för fel på människor som skriver såna här manus. Svaret är att de antingen är talanglösa idioter, eller räknar med att vi är det.