En naiv pionjäranda
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-07-02
Vad ser du framför dig när du tänker på 90-talet?
Jag ser neonfärger, CD-rom, ”Sunes jul” på slitna VHS-kassetter.
Med andra ord inte det coolaste jag kan tänka mig.
Det här är ett problem för ”Earthworm Jim”, ett snorigt, skitigt, skrikigt plattformsspel i Nickelodeon-färger – med andra ord det fräckaste spelet någonsin 1994, när snittspelaren knappt kommit in i målbrottet och Nintendo, i barnens namn, censurerade allt från ”Maniac mansion” till ”Mortal kombat”.
”Earthworm Jim” präglas av en naiv pionjäranda, ett missfoster i jakten på att avla fram det perfekta plattformsspelet. Det är så löst sammansatt att man undrar om det verkligen var avsett som ett enda sammanhängande spel. Plattformande blandas med racing, action och 90-talsflugan bungyjumping. Man häpnar: så här kunde det faktiskt se ut för 16 år sedan. Folk hade liksom inte fattat än.
När fascinationen lagt sig faller dock allt i bitar. ”Earthworm Jim” må vara inkonsekvent, men det är ingen ursäkt – när det fokuserar all kraft på att bara vara ett plattformsspel lyckas det inte särskilt bra heller. Kontrollen är kletigt slirig, grafiken sticker bara i ögonen, inte ens musiken låter lika funkig längre. Ingen HD-grafik i världen kan få det här spelet att någonsin kännas modernt igen.
”Earthworm Jim” är tyvärr inte den klassiker det många gånger utsetts till, utan hör snarare till den sorgliga skara spel som kommer åldras sämre än Keith Richards.
Men framför allt är det inte mycket till försvarstal för 90-talet.