”Hotline Miami” vågar ifrågasätta spelvåldet
Uppdaterad 2015-01-25 | Publicerad 2015-01-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Bannlysta svenskspelet förtjänar en betydligt mer nyanserad diskussion
Det är skillnad på våld och våld.
Det måste vi vara medvetna om ifall vi ska diskutera ämnet med det djup som vissa spel förtjänar.
En vacker kvinnas död, skrev Edgar Allan Poe, är tveklöst det mest poetiska ämne som finns.
Som ämne och livlöst objekt har kvinnokroppen sedan paraderats runt i fler deckare, filmer eller tv-serier än någon har kapacitet att räkna.
Till slakthuset av defilerade kvinnor sållar sig nu Jonatan Söderströms och Dennis Wedins kommande spel ”Hotline Miami 2”, som förbjudits i Australien på grund av en scen – från en filminspelning inne i spelet – där ett mord och en våldtäkt simuleras på en bikiniprydd blond kvinna.
Men i den omedelbara debatten om spelet har moralreflexen kanske varit lite för reflexmässig.
Dådet är avskyvärt, givetvis. Det kittlar en sensationslystnad, absolut. Och det råder knappast spelhistorisk brist på smaklösa verk där våld använts ansvarslöst och som billig chockfaktor.
Problemet är att diskussionen kring ”Hotline Miami 2” förs på just de impulspremisserna. För snarare verkar ”Hotline Miami” inom en tradition där spelaren tvingas reflektera över sina handlingar. Genom att vända formatets alla konventioner – highscores, combos, ett överflöd av splatter – mot spelaren genomskådar man formatets känslodöda sensationalism där avrättningsmetoder rankas på en belönande skala, och tvingar till eftertanke, tvingar fram ett ”Varför?”
Efter varje avklarad bana dämpas musiken och under total tystnad tvingas spelaren vandra hela vägen tillbaka till banans början och bokstavligen kliva över alla de kroppar vars liv man släckt.
Ideligen förekommer dialoger där spelaren får frågan varför hen njuter så av att skada och död bara för att någon ber henom: precis som tv-spelens ofta obefintliga story egentligen inte ger några motiv till dess huvudperson att mörda alla som kommer i dennes väg, annat än att man bara ”ska” göra det.
Filminspelningsscenen i ”Hotline Miami 2” påminner om hur Michael Haneke använde våldsfilmens konventioner i ”Funny games” för att peka ett anklagande finger mot tittarna: Om ni nu finner våldet i mitt verk så avskyvärt, varför fortsätter ni då att titta? Är våra voyeuristiska tendenser, de som trubbar av och korrumperar, rentav en vital beståndsdel i människosjälen? Borde hela mänskligheten ta plats i åklagarbänken?
”Hotline Miami” handlar om att konfronteras med konsekvenserna av sina våldsamma handlingar. Precis som i ”Metal gear solid 3” där Naked Snake måste möta själarna av alla soldater man mördat i spelet. Precis som helvetesvandringen genom den stad man nyss fosforbombat i ”Spec ops: The line”.
Få personer som har kritiserat scenen i ”Hotline Miami 2” har spelat spelet eller satt det i kontext eller tänkt på om den tjänar något syfte. Om den vill få oss att tänka till över det sjuka i att döda kvinnokroppar fortfarande räknas som effektfull rekvisita, ett ”poetiskt ämne”.
Det finns inget skäl att tro att ”Hotline Miami 2” inte skulle vara lika smart och kritiskt som sin föregångare.
Inget, utom den blinda moralreflexen.
Kristofer Ahlström