Lika fantastiskt som man minns

Kristofer Ahlström

till Bionic commando: Rearmed

ACTION/PLATTFORM

Saker från barndomen är knepiga. De är liksom sällan så fantastiska som man minns dem.

Men precis som Marcel Proust skrev om i ”På spaning efter den tid som flytt” – eller, för all del, som den cyniske recensenten upptäcker i slutscenen i ”Råttatouille” – så finns det saker som kan böja tid och rum och placera en i pojk- eller flickrummet igen.

Tarzansving

”Bionic commando: Rearmed” lyckas faktiskt precis med det.

Capcoms tarzansvingande klassiker kastar sig helt skarvfritt från 1988 in i 2008. Spelmekaniken är i princip densamma: med en griparm manövrerar man sig genom plattformstäta nivåer.

Ovanpå detta har svenska GRIN målat en bjärt spelvärld med hundratals nyanser av kärlek på färgbrädet.

Men trots det utsökt uppdaterade utseendet så glömmer man inte att det här är en lektion från den gamla skolan – inklusive en svårighetsgrad som är lika förlåtande som ett linjalrapp över knogarna. Här finns bossar med svaga punkter och bestämda rörelsemönster, svävande extraliv och ett minst sagt avklätt kontrollschema.

I pojkrummet igen

Till en början är det lätt att känna sig utlämnad till ett spel som likt dess spikklädda grottgolv bara vill tortera en bortom sans.

Men så händer det; man lirkar fram förpubertetens hypnotiserade skicklighet och plötsligt är det man själv som för i klätterbaletten. Man är tillbaka i pojkrummet och njuter av varje sekund. Flyger, duckar, skjuter med ryggradsreflexer.

Allt har hänt, och inget. Och det är precis så fantastiskt som man minns det.