Som om Idol-juryn flyttat in i din Kinect

Peter Ottsjö

Dance central blev inte
det perfekta förfestspelet

DANSSPEL Ibland undrar jag om ”Idol”-juryn flyttat in i Kinect.

I mitten av varje ”Dance central”-nummer får man nämligen se en snabbspolad repris av sin så kallade dans. Det är kallt, obarmhärtigt och förnedrande, precis som en vanlig fredagkväll på TV4.

Och dessutom helt obegripligt.

Sexigt och elegant

Harmonix har ju lagt en del pengar på ett svidande snyggt intro, gränssnittet är sexigt och elegant. Artiststallet flera mil från Boney M. Allt det där går i helt i linje med hur det känns att sätta en rutin i Lady Gagas ”Poker face”. Det är väldigt coolt – och jag kan svära på att spelets poängräknare är direkt kopplad till min egen endorfinhalt.

Så plötsligt förstör Harmonix hela stämningen med att leka ”Benny Hill”.

Många kommer förstås att skratta åt denna slapstick, fångad på gryniga videoklipp.

Jag tycker mest den är en av flera irriterande åkommor, gömda bakom ”Dance central”-hajpen.

Ingen fest

Ta feedbacken till exempel. Visst, möjligheten att öva på enskilda rutiner – i slow motion om man så vill – är föredömlig. Och jo, spelet illustrerar enkelt och effektivt vilken kroppsdel som är ur synk under varje nummer. Men ”Dance central” kommer aldrig lära mig något om hur man dansar. Jag begriper att jag gör fel, men aldrig varför.

Man kan förstås skita i det, se det som ett simpelt partyspel.

Som sådant är det överraskande futtigt. ”Dance central” skulle kunna bjuda mängder av förfestanpassade features. Men där finns bara ett ”dance battle” – för en person åt gången. That’s it.

Inte för att det gör mig något.

När Kinect dömer är jag glad att ingen ser på.