Sveriges nye kändis i Kina
Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2009-11-28
Christopher, 19, turnerar jorden runt som "Counter-strike"-proffs
JÖNKÖPING. Resor. Fester. Sponsorkontrakt. Gratisprylar. Fans över hela världen. Turneringar där hundratusentals kronor står på spel.
Christopher Alesund, professionell ”Counter-strike”-spelare, lever ett liv andra skulle dyrka.
Men mest längtar han efter att bli en vanlig Svensson.
Hur ser ditt liv som e-sportare ut?
– Sedan ett år tillbaka är jag heltidsanställd av laget Fnatic, men jag får bara pengar när jag vinner turneringar. Vi har varit på resande fot i drygt åtta månader, nu senast två månader i bland annat Dubai, Kina och Tyskland. Så jag har inte så mycket fritid hemma. Och nu kommer vi fortsätta resa till slutet av december – vi kommer hem precis före jul, och sedan sätter vi igång i januari igen.
– Innan jag kom med i laget reste jag inte alls mycket. Jag är jätteflygrädd! Första resan med laget var jävligt pirrig... Det var första gången jag rest på fem år. Men jag kniper åt nu. Det är inte alla ungdomar som jag får åka till de här ställena.
Hur var omställningen från att vara en vanlig kille till att börja resa över hela världen – och leva på att spela?
– Allt är så nytt för mig. Men det är lite jobbigt att säga nej till kompisarna hemma om de vill gå ut och festa, och filmkvällar och sånt som en vanlig 19-åring gör.
– När jag går ut och festar hemma hoppar folk på mig på krogen, men då vill jag egentligen vara med folk som inte spelar så hemskt mycket, jag vill ha min tid ifrån det där. Jag vill stänga av det. Jag vill vara en i gänget, inte den som alltid reser och inte är där. Det blir lite för jobbigt ibland, när folk hoppar på mig och är jättefulla – ”öööh, är det du som är GeT_RiGhT?!” – och ska bjuda på öl.
Hur ser det då ut utomlands?
– Kineserna är galna i såna här grejer. Och i Korea har de fem TV-kanaler för ”Starcraft”. Det är större än allting, det är deras nationalsport. I Kina förra veckan var vi med i OS-finalerna, kan man säga, för e-sportspel – World cyber games. När vi spelade finalen i en stor hangar var det 9000 personer där och tryckte, som stod på varandra och skrek. Det är inget man ser här i Sverige.
– I Kina blir man igenkänd vad man än gör. Vi hade lite problem med våra flygbiljetter – och då var det en vakt som kände igen oss. ”You're Fnatic, right?” Sedan hjälpte han oss komma med på ett annat plan.
Hur länge förbereder ni er inför turneringarna?
– I två veckor. Då försöker vi spela så mycket som möjligt. Först en vecka på internet, sedan brukar vi ”bootcampa” hemma hos mig – senaste spelade vi typ 14 timmar per dag.
– När vi reser umgås så mycket som möjligt för att få en bra kemi. Efter turneringarna så festar man alltid tillsammans, även med andra lag. Vi får fritid efteråt också. Det var jätteskönt att komma till Dubai när det var 30 grader på kvällen medan det började bli regnigt hemma i Sverige...
Hur har din familj reagerat på allt det här?
– I början förstod de inte, men nu är de med på att jag får skjuta allt annat åt sidan just nu – till exempel jobb och studier. För det skulle inte gå annars.
– Jag har spelat i tio år, när jag var yngre var det en helt ny värld – när jag kom hem från skolan och spelade jättemycket och hörde morsan gnälla.
– Numera är hon helt galen, hon vet mer än jag när det kommer nyheter och så. ”Har du sett det här?!” Jag har trappat ner lite eftersom jag vet hur bra jag är och inte behöver hänga med lika mycket. Men mamma följer alla våra matcher online och följer resultaten och blir nervig när vi förlorar, för då vet de hur sur jag blir... Pappa vill inte alltid kolla, han blir för nervös. Men de hänger med så mycket som möjligt. De laddar ner alla bilder på mig från olika arrangemang, de hittar alla e-sportsidor... Det har nästan blivit lite jobbigt, men det är kul att man har en accepterande familj. Vissa har ju inte det.
Har du bestämt dig för att det här är din karriär nu när du lagt annat åt sidan?
– Helst skulle jag bli en vanlig vuxen med ett vanligt jobb och en vanlig lägenhet där jag kan vara hemma och ta det lugnt. Någon gång måste man släppa det här och gå tillbaka till det ”tråkiga” Svensson-livet. Och innerst inne är jag nog en liten Svensson.
– Men jag tror att jag kommer fortsätta tills jag är 22 eller 23. Det är som i skolan när man ska lära sig språk – man lär sig bäst i tidig ålder. Mellan 16 och 24 är man nog som bäst. Stannar man för länge blir man så tråkig som person – man gillar inte att spela längre, och inte att resa heller, och då får man segare reflexer, och så inser man till slut att man inte har något att göra mot de där nya 16-åringarna.
Vad var det första du gjorde när du kom hem till Sverige efter två månader?
– Det första jag gjorde var att gå hem och göra en portion köttbullar och makaroner. Och så ville jag äta kebab också!
– Det är jätteskönt att komma till ett land där man är en nästan neutral person. Men jag känner mig lyckligt lottad. Alla vill väl bli en Zlatan – jag ville också bli fotbollsproffs. Men jag spelar datorspel istället.