Ambivalent lyxprodukt

Alfred Holmgren

Nya Playstation Vita har nästan allt – räcker det?

De bärbara spelkonsolerna är utdöende.

Bedömare spår att de inte kommer överleva syndafloden av billiga mobilspel.

Med Playstation Vita hoppas Sony ha hittat en klippa att klamra sig fast vid.

Det svarta höljet, glänsande som en norrländsk insjö en iskall vinternatt. Axelknapparna som sticker upp som ett par isbitar ur mörkret. En skärm stor nog att drunkna i.

Playstation Vita är, likt sin föregångare PSP, en poetisk upplevelse att stifta bekantskap med.

Men under det där förföriska skalet döljer sig ett blödande sår.

Vill vara allt för alla

De traditionella bärbara konsolerna anses av många vara utdöende, och Sony är mer medvetna om det här än någon annan. När Nintendo 3DS sålde så dåligt att Nintendo tvingades sänka priset efter bara ett halvår kom det som en chock för många. Så när Playstation Vita släpptes i hemlandet Japan i december backades den, till skillnad från 3DS vid lanseringen, upp av ett imponerande spelutbud. Ändå har försäljningen gått miserabelt.

Medan Nintendo gjort sig kända för att fokusera på en eller ett par oväntade gimmicks, som om de dragit lappar ur en hatt, vill Sony göra allt på en gång. De vänder upp och ner på hatten och skakar den tills det inte finns några lappar kvar. Playstation Vita vill inte vara en vanlig spelkonsol – den vill vara förstahandsvalet för precis alla, oavsett vilken sorts spel de är ute efter.

Därför har den kamera på fram- och baksidan, en enorm oled-pekskärm, dubbla analoga spakar, gps, 3g (i den dyrare modellen), mikrofon, till och med ett rörelsekänsligt område på baksidan. Därför kan spelen köpas på minneskort eller laddas ner. Därför pendlar priserna mellan kaffepengar och hundratals kronor.

En hypnotiserande maskin

Oavsett hur man väljer att betrakta den är Playstation Vita en hypnotiserande spelmaskin. När man tänder skärmen är det som att få en strålkastare riktad rakt i ansiktet.

Men det är också ett ganska saftigt stycke hårdvara – ingenting de flesta kommer bära med sig i byxfickan. Och alla funktioner får Playstation Vita att andas ambivalens snarare än självsäkerhet. De dubbla analoga spakarna är en gudagåva till fans av traditionella spel. Men samtidigt märks det att Sony fått bända in varenda komponent på bekostnad av helheten. Axelknapparna känns knarriga och lite sega. Knapparna på framsidan är nästan mikroskopiska, och styrkorset – som är mer eller mindre obligatoriskt att använda i flera tidiga titlar – ligger så nära den vänstra analoga spaken att man får skavsår på tummen.

Men det mesta av det här känns också som petitesser i sammanhanget. Aldrig någonsin har det funnits en bärbar spelkonsol som legat så nära de stationära i funktionalitet. Sony kunde ha slimmat Vita mycket mer, plockat bort säkert hälften av de funktioner jag räknat upp och lanserat konsolen som en lövtunn lyxmaskin för fans av billiga app-spel. Men de har insett att det inte är någon idé att försöka konkurrera med Ipads och rena mobiltelefoner. Att grafiska hästkrafter, riktiga kontroller och rena fullblodsspel är deras sista trumfkort i den här kampen.

Trots alla eftergifter till smartphone-generationen är det glasklart att Playstation Vita är tänkt att bli hardcore-spelarens bästa vän.

Låt oss för Sonys skull hoppas att inte även det är ett utdöende släkte.