Klump som fastnar

ROLLSPEL Ställt bredvid Squares tunga spelserie ”Final fantasy” har ”Dragon quest” alltid varit den blåhåriga kusinen från landet. Och medan ”Final fantasy” alltid har kämpat med sitt arv och sin trovärdighet har ”Dragon quest” bekymmersfritt fortsatt att leverera sina lättsamma historier.

På det stora hela är också ”Dragon quest IX” traditionellt. Men det verkar i en genre där en förändring till att fienderna syns på skärmen innan de anfaller ses som en revolution. Och med den måttstocken är det närmast radikalt.

Jag har sedan länge gett upp tanken på att få en berättelse jag bryr mig om i ett japanskt rollspel. Så när ”Dragon quest IX” struntar i att försöka erbjuda minnesvärda huvudpersoner och i stället låter oss skapa egna hjältar med olika yrken och förmågor är det ingen större förlust. Genom möjligheten att spela flera personer samtidigt flörtar man ytterligare med nätrollspel som ”World of Warcraft”.

Det är ett inbjudande spel, med plattformsbytet till Nintendos bärbara som gjort för hängmattan eller badstranden. Först bortom huvudberättelsen växer det, när yrkessystemet utforskas och skattkartor till gömda grottor skickas i hemlighet på tunnelbanan. Och trots banala melodislingor och ett traditionellt stridssystem klänger karaktärsdesignern Akira Toryamas karaktäristiska blå slemklumpar fast i sinnet.