Jag har ännu inte blivit en spelzombie

Uppdaterad 2011-03-09 | Publicerad 2010-01-31

Jag väntar fortfarande på att tv-spelen ska förstöra mitt liv.

Scenen i mitt vardagsrum är nog mer sann än det mesta jag läst.

Det är jag och Niklas. Vi spelar ”Modern warfare 2” tillsammans. Två soldater som smyger över en rysk tundra bakom fiendens linjer. Ett mer spännande fredagsnöje än att höra Tony Irving babbla i ”Let’s dance”.

Alltsammans en ickehändelse om det inte vore för alla rubriker. Ett axplock från den senaste veckan: en brittisk politiker med oklanderlig slipsknut är bekymrad över att barn ska förlora sin ungdom till tv-spelen, något han ser som en samhällsfara. I Texas tog en nioåring sitt liv och någon förnumstig doktor på CNN kopplade denna tragedi till våldsamma spel. En tredje historia handlade om spelberoende.

Och på andra sidan, rapporter om spelens positiva effekter. Exempelvis är jag tydligen bättre än icke­spelarna på att bekämpa terrorister. På det amerikanska försvarsdepartementets hemsida får jag veta att min förmåga att fokusera är bättre och mitt synfält bredare än stackarna som aldrig lyft en handkontroll.

Så länge man bekämpar terrorister –

I soffan händer ingenting.

Jag lovar. Jag och Niklas med varsin handkontroll i händerna, ögonen fästa på teven. Möjligtvis festar vi till det med en whiskey. En ickehändelse. Men en sann bild.

Jag, en sjuttiotalist med en vänskapskrets där nästan alla spelar, mer eller mindre.

Vad blev det av oss.

Man kan ju tycka att jag som ägnat mig åt tv-spel mer än de flesta borde stött på någon som blivit beroende, någon som råkat illa ut eller uppfört sig underligt efter att ha exponerat sig mycket för ”Grand theft auto”.

I stället begåvade män och kvinnor, med högskolepoäng i överflöd, välbetalda arbeten. Människor som vågar hålla tal på middagar.

En generationsfråga förstås. De misstänksamma är nästan uteslutande män och kvinnor som hann bli vuxna före den digitala eran. Som en reporter i lunchrummet häromdagen, jag råkade höra hans samtal med en annan kollega. Om jag förstod det rätt var Facebook helt okej, men inte tv-spel. Något skäl angavs inte.

Hur det lät?

Det lät precis som glappet mellan verkligheten och rapporterna, rubrikerna.

ANNONS