Fet fighter förlorar finess i fickformat
Publicerad 2011-03-24
Super street fighter IV 3D edition är åtminstone roligare att spela än uttala
BEAT ’EM UP Hur gör man ett av generationens djupaste fightingspel ännu djupare?
Inte så här iallafall.
”Super street fighter IV 3D edition” har unisont hyllats som det bästa lanseringsspelet till dagsfärska Nintendo 3DS, men det är en titel det vinner på walkover. 3D-känslan i grafiken är förstås läcker, men tillför inte lika mycket som det magnetiska suget i ”Pilotwings resort”. Kassetten har packats med så mycket material att det är ett mirakel att den inte är tjock som Bibeln – ändå fattas det viktigaste av allt: total kontroll och enkel, effektiv multiplayer. Resultatet blir, trots alla fantastiska triumfer på det ytliga planet, ett spel med en rutten kärna.
Fel format för fighting
”Super street fighter IV 3D edition” är visserligen roligare att spela än dess titel är att uttala. Men har man minsta erfarenhet av genren känns det som att byta till en billig keyboard efter att ha lärt sig spela på en Steinway-flygel. Fightpads, helt vanliga Playstation- och Saturn-kontroller, till och med PSP, har i åratal visat att det finns gångbara alternativ till arkadstickor för spel av den här typen. Nintendo 3DS, med sina pilliga knappar och pyttiga styrkors, är tyvärr ett slagkraftigt motargument.
Capcoms lösning är att mappa specialattacker, kast och Focus till pekskärmen – genvägar som utlöser eldbollar och virvelsparkar så fort man nuddar dem.
Lärdomarna går om intet
Att begränsa användandet till kast och Focus – två manövrar som annars mer eller mindre omöjliggörs av att 3DS bara har fyra knappar på fronten – funkar okej. Men i övrigt vidgar lösningen bara gapet mellan denna version och högnivåspelandet på konsolerna. Det man lär sig genom att spela på bussen eller i skolan kan man inte tillgodoräkna sig när man kommer hem och ger sig ut på Xbox Live eller PSN. I en genre som denna är det en förlamande brist.
Lika väntat, och lika värdelöst, är att det är så bökigt att sätta upp multiplayermatcher på bärbara konsoler. Lyckligtvis finns ett onlineläge – så länge man har tillgång till ett trådlöst nätverk. Det går att dela på en kassett om man har en kompis som är utan – men då får man nöja sig med en enda karaktär och bana. Det här är stora problem med tanke på att ”Street fighter” utan versus är som ”Super Mario” utan plattformar.
Fetast sedan ”Alpha 3 max”
De ofrånkomliga tekniska bristerna kompenseras till viss del av att Capcom pressat fram det fetaste fickfightingpaketet sedan sublima ”Street fighter alpha 3 max” till PSP. 3D-versionen ”Super street fighter IV” har ärvt alla konsolversionernas funktioner och lagt till ytterligare några. Porträttbilderna på karaktärsväljarskärmen är så många att de knappt får plats på den lilla skärmen. Grafiken landar strax under förväntan med sina taggiga konturer och livlösa bakgrunder, men den subtila djupkänslan funkar bitvis fenomenalt bra.
I grunden är förstås ”Super street fighter IV” ett spel som inte behöver be om ursäkt för sig. Det var fem plus år 2010 och det kommer vara det år 2110 också. Men att plötsligt ha en fullversion i fickan är både en fantastiskt förmån – och en förbannelse.
För trots att det vunnit en dimension går det inte att komma ifrån känslan att fjolårets bästa spel känns plattare än någonsin.
Följ Spela!
Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?
Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.