Schafer ger liv åt pojkdrömmen

Alfred Holmgren

Han har sålt miljontals spel, skrivit Bafta-belönade manus och spelat en avgörande roll i hela mediets utveckling.

Ändå har Tim Schafer alltid varit en doldis, en gåtfull kuf långt utanför storbolagshagen.

Tills nu.

”Brutal legend”, titeln han utvecklat för gigantiska Electronic Arts, har från ingenstans blivit ett av årets mest hajpade spel. Det rappkäftade radarparet Tim Schafer och Jack Black (som spelar huvudrollen i ”Brutal legend”) har plötsligt synts i alla tänkbara sammanhang. Schafer själv gjorde sin talkshowdebut hos Jimmy Fallon härom månaden. Black, å sin sida, har kastat hela sin vikt bakom spelet – genom att promota det på VMA-­galan och välta möble­manget hos Jimmy Kimmel utstyrd som karaktären Eddie Riggs.

Mitt i allt det här har det varit svårt att få grepp om själva spelet bakom den märkliga mediecirkusen.

Det är det fortfarande.

Schafers tidigare spel har alla varit extremt fokuserade, barn av en era då man antingen gjorde action- eller äventyrs- eller bilspel, inte alla tre på en gång. Det problemet har inte ­”Brutal ­legend”. Tyvärr. Schafer själv har sagt att han inte alls saknar pekaklicka-spelens storhetstid, men frågan är om hans patenterade historieberättande verkligen gör sig bäst i en kaotisk clash mellan action, sand­lådespel och strategi.

I alla andra avseenden är ”Brutal legend” ett fruktansvärt underhållande spel. Det är en heavy metal-pornografisk pojkrumsfantasi, överdådig på alla fronter, en tavla där ingen yta lämnats tom. Vart man än vänder sig är det pyrande vulkaner, ­spetsiga helvetesklippor, kromade kranier och brinnande hotrods.

Tim Schafer har uttryckt en önskan om att förvandla omslagen från hans barndoms favoritalbum till en levande värld, och på den punkten har han lyckats. Samtidigt känns det som att något av hans signum gått förlorat på färden. I pussliga äventyrsspelen ”Psycho­nauts” och ”Grim fandango” arbetade hjärtat lika hårt som hjärnan. Här kommer den mänskliga sidan i kläm mellan alla slarvigt skarvade spelmoment och pajas­konster. Förskjutningen från det råa, nakna, sår­bara till det överbelastat ironiska förlorar udden när inte ens de vräkigaste scenerna är värre än, säg, en bossfight i ”Devil may cry”. Kvar är ett spel som vill vara allt på en gång men egentligen är varken eller.

Det må ha tagit 20 år, men nu står till slut Tim Schafer i rampljuset.

Frågan är bara om det är där vi vill ha honom.