Åtta frågor till...

Alfred Holmgren

Michael Gill, frilansjournalist och en av hjärnorna bakom indiespelkvällarna på Umeå universitet.

Kan du förklara grejen med indiespel utan att bli överdrivet klyschig eller pretentiös?

– Indiespelen utgör motpol till storbolagens hundramiljonersprojekt. Här får den ensamme konstnären och den kreative Svensson utlopp för sina idéer. Stundtals bagatellartat, stundtals briljant – alltid spännande. Och precis hur klyschigt och pretentiöst som helst – målgruppstänket är sekundärt.

Hur ser era indiekvällar ut?

– Hittills har vi inlett våra kvällar med föreläsningar från lokala och internationella indiekändisar, kört workshops och låtit besökarna spela de allra bästa indiespelen. Tanken är att vi till hösten också ska anordna jams och tävlingar – kanske till och med konserter.

Vad är syftet?

– Det främsta syftet är att skapa en kontaktyta där indieutvecklare, konstnärer, spelare och etablerade spelföretag kan mötas och utbyta erfarenheter – kanske till och med inleda samarbeten. Vi vill också ge alla intresserade verktygen för att själva börja skapa spel.

Hur har publiken sett ut?

– Äldre kvinnor, unga killar, arbetslösa och delar ur Umeås kulturelit – en salig och väldigt inspirerande blandning.

Hur reagerar de som inte är lika vana vid spel?

– Alla förstår naturligtvis inte allt, och det finns ju en poäng med det med, men nästan alla verkar slås av något slags barnslig förtjusning. Kanske är det glädjen av att ha upptäckt något nytt, ett alternativ till alla bröst-, gevär- och mördarsimulatorer. Petri Purhos ”Crayon physics” är ett utmärkt exempel på ett indiespel alla kan ta till sig – men som ändå bjuder på en djup upplevelse.

Ligger stämningen närmast Dreamhack eller Dramaten?

– Indiescenen befinner sig ju någonstans mittemellan den konstnärliga och det tekniskt nördiga. Microsoft-hat med Ranelid-metaforer. Lika delar lan, studiecirkel och festival.

Ingen jag pratat med har lyckats förklara varför Sverige är så jävla bra på indiespel. Vill du göra ett försök?

– Det här är ju det verkliga spelundret, och jag tror vi har välfärdssystemet att tacka för mycket. Det är lättare att våga hoppa om man har en livlina. Den kanadensiska indiescenen är ytterligare ett exempel på det.

Till sist: när exporterar ni konceptet till Stockholm så att hederligt folk också kan vara med?

– Vi som organiserar Indiespelkvällarna här i Umeå vill inte på något sätt ta patent på varje sig namnet eller företeelsen. När vi inte har tid att fortsätta här i stan så hoppas vi att träffarna fortsätter hållas, bara med nya arrangörer. Samma sak gäller för andra städer. Indie- och DIY-scenen och växer från gräsrötterna.