Ett hån mot 'Gudfadern'

Peter Ottsjö

The Godfather II är fult, själlöst och infekterat av buggar

helskärm

”Det är inget personligt, det är bara affärer.”

Räkna skotten Sonny Corleone avrättas med vid tullbåset i ”Gudfadern”. Chansen är att du ändå hittar fler oförglömliga citat än tomhylsor i Mario Puzos och Francis Ford Coppolas manus till de tre filmerna. ”Leave the gun, take the cannoli”. ”Hyman Roth always makes money for his partners”. ”Just when I thought I was out” – ja, vi kan hålla på så där ett tag.

Men utvecklaren, förläggaren – behemoten – Electronic Arts har tagit fasta på det där om att det bara handlar om affärer. I ”The Godfather II” återkommer citatet gång efter annan.

Symboliken kunde förstås inte bli tydligare. För andra gången i rad skändar Electronic Arts ett av filmhistoriens största verk. Lättjan, nonchalansen och respektlösheten inför förlagan är häpnadsväckande.

Det handlar inte om att ”The Godfather II” måste efterapa den sexfaldigt Oscars-belönade filmen. Men här finns ju i stort sett ingen berättelse över huvud taget. EA klipper och klistrar från originalet, lägger till och kastar om, för att underkasta historien spelarens korståg mot de övriga maffiafamiljerna.

Ett mycket mediokert actionspel – med lättviktiga strategi- och rollspelsinslag – tar vid.

Man reser mellan hårt begränsade delar av New York, Havanna och Miami för att, mord för mord, bygga sitt maffiaimperium. Det känns som om EA plockat sidouppdragen från första ”Gudfadern”-spelet, snickrat ihop en fungerande kontroll och sedan – basta!

Samtidigt är det ganska lätt att bli bedragen. Den tjusiga kartan gör min framfart föredömligt överskådlig. Min ”familj” – ett gäng icke spelbara karaktärer med olika specialiteter – sköter sig förvånansvärt bra. Närhelst man vill kan man toppstyra dem att attackera rivaliserande fronter för organiserad brottslighet.

Men allt för många timmar hinner upplösas i tomma intet förrän man inser att hela verksamheten är en enda lång utdragen och unken rapning av gammal speldesign. Att allt är fult, själlöst och infekterat av buggar. Att all utmaning lämnats därhän.

Jag tuggar och sväljer, tuggar och sväljer. Samtidigt som Don Corleone börjar mullra innanför pannbenet.

”Vad har jag gjort för att ni ska behandla mig så här respektlöst?”