Ett långt rallarslagsmål

Peter Ottsjö

Watchmen: The end is nigh innehåller samhällskritik

Det är väldigt talande.

Seriealbumet ”Watchmens” ramverk är jakten på en mördare. Men där finns också djupbottnad samhällskritik. Där finns ett lager-på-lager-berättande och så många små ledtrådar och detaljer i varje ruta att den förtjänar att läsas om och om igen.

Så vad händer när detta mästerverk blir tv-spel?

Jo, vi får raka motsatsen – ett enda långt rallarslagsmål. En brawler vars främsta gemensamma nämnare med originalet är att den

lika gärna kunde skapats på åttiotalet, när ”Final fight” regerade gatorna. Allt går ut på att möblera om i ansiktet på anstormande bad guys, från start till mål. Och vi bjuds på två spelbara karaktärer (Rorschach och Nite Owl), ändå saknas onlinestöd för samarbetsläge.

Det är en nedladdningsbar episod och spelet kostar 140 kronor, men det är ingen förmildrande omständighet. Med indie­magi som ”Braid” och storbolagsmörsare som ”The lost and damned” har ribban för vad vi kan kräva höjts väsentligt.

Det som räddar ”The end is nigh” är Rorschach. Egentligen är ju denne väsande antisuperhjälte, helst med händerna nedstoppade i sin trenchcoat, en obehaglig svart-eller-vitt-moralist. Men som vredes­ventil i några knapphamrande timmar – dessutom vansinnigt snyggt animerad – blir han ett gott verktyg i mina händer.