”Lego star wars” inte lika oskyldigt längre
Uppdaterad 2011-05-01 | Publicerad 2011-04-30
En serie som drabbats av
en svårartad identitetskris
PLATTFORM Ni som tycker att ”Star wars” blivit för kommersialiserat kan blunda nu.
Ett spel som ”Lego star wars III” hade knappt gått att föreställa sig för drygt 15 år sedan, när specialversionerna av originalfilmerna möttes av burop och ramaskri. Idag, fyra filmer, en tv-serie och säkert 400 spel senare, låter det mest som en lustig anekdot som en svunnen tid, ungefär som reaktionerna på Marilyn Monroes troschock.
Baserat på barnprogram
År 2011 är det helt omöjligt att se ”Star wars” som något oskyldigt, okorrumperat. Och ”Lego star wars III: The clone wars” låtsas inte ens. Det är bara ännu ett möte mellan världens populäraste filmsvit och en av världens populäraste leksaker. Den enda skillnaden är att filmsviten egentligen har rätt lite med spelet att göra den här gången. Eftersom de första två ”Lego star wars” redan avverkat episod I till och med VI är det här istället baserat på ett barnprogram från Cartoon Network.
Det är ingen slump att undertiteln ”The clone wars” gömts undan i myrsktift på omslaget, intill en bild på Obi-Wan, Anakin och Yoda. Eller att de första sekvenserna faktiskt utspelar sig i slutet av ”Episod II”. Man vaggas in i en falsk känsla av hemtrevnad innan storyn gör ett skruvhopp rakt ut i rymden och börjar följa en massa karaktärer man aldrig hört talats om.
Försiktig evolution
För den som inte följt ”Lego”-spelens försiktiga evolution med förstoringsglas är det kanske svårt att se hur trean skiljer sig från föregångarna. Men ställer man det här spelet jämte första ”Lego star wars” kan man knappt tro att de tillhör samma serie. ”Lego star wars III” liknar åtminstone grafiskt ett fullödigt actionspel med legofigurer i huvudrollerna. De grafiska fyrverkeripjäserna speglar sig i blankpolerade högupplösta texturer. Det är både mörkare och snyggare än någonsin.
Frågan är bara varför. Den plastiga charm som präglade föregångarna har utan anledning bytts ut mot sura miner och superdetaljerade bakgrunder. Som om man spelar ett Lego-spel för att känna sig bad ass.
Elegant episkt
Även strukturen är helt annorlunda, med en ”Mass effect”-liknande stjärnkarta i 3D där man tidigare fick jogga från bana till bana. Dessutom har pusslen fått mycket större fokus, vilket förändrat banornas flow helt och hållet. ”Lego star wars III” är elegant episkt när det inom ramen av enskilda banor skiftar fokus mellan flera olika parallella konflikter – till och med mellan rymdstrider och vanligt plattformande. Samtidigt tappar det lite av sin extrema tillgänglighet genom att låsa fast sig i en mer klassisk spelstruktur.
Parallellt med ambitionerna stiger också ens egen frustration. Det finns buggar som tvingar en att starta om hela banor. Pusslen följer en märklig slapstick-logik som gör att man ofta tvingas stanna upp och söka av skärmen lika noggrant som i forna tiders pekaklicka-spel innan man tillåts ta sig vidare. Det blir inte direkt roligare när spelet öser oändliga fiender över en i var och varannan scen, som om det vore mindre irriterande att försöka lösa pusslen om man samtidigt duschas med laser från 20 håll samtidigt.
Gateway drug
Det här är förändringar som får serien att kännas mer kyligt kalkylerande än tidigare. ”Lego star wars” har kanske försökt växa upp, men istället känns det mer omoget än någonsin. Snarare än att verkligen vara ett spel för alla åldrar har det förvandlats till ett ”häftigt” light-äventyr för unga pojkar; en färgglad gateway drug till de tyngre actionspelen.
Innerst inne bankar fortfarande ett hjärta av förgylld hårdplast. Det är bara det att det är lite svårare att höra bland alla explosioner.
Följ Spela!
Vill du också ha koll på när vi publicerat nya recensioner, förtittar, krönikor och reportage?
Du kan följa Spela på både Twitter och Facebook.