Underhållande – men inte värt uppmärksamheten

Uppdaterad 2011-03-11 | Publicerad 2008-05-07

Aftonbladet har testat ”Killzone 2”

”Killzone 2” äger en svårslagen hajp.

Men det saknar identitet.

Så är det värt att köa för i en och en halv timme?

Nej.

Aftonbladet.se:s spelredaktör Peter Ottsjö rapporterar från Playstation Day i London.

På Playstation Day i London råder det ingen tvekan om vilket spel flest journalister vill testa.

”Killzone 2”.

Men under nittio minuters köande till spelet går det aldrig riktigt att komma underfund med varför vi står där och trängs.

”Killzone” var ett bra – men aldrig sensationellt – förstapersonsmangel till Playstation 2. ”Killzone: Liberation” till PSP tog plats i samma universum men i en annan genre; man spelade det i en snettuppifrånvy.

Det är förstås den där debuttrailern på spelmässan E3 för ett par år sedan. Den vi aldrig – trots att den bara var en vild uppskattning på vad Playstation 3 kanske skulle kunna prestera grafiskt – kan släppa taget om.

Men det var bara en trailer, inget annat.

Ska man snacka identitet är förstås de ikoniska Helghast svårslagna som onda spelarketyper. De har ett svastikaminnande emblem och bär gasmasker vars glasögon lyser av ett starkt brandgult sken. Att Guerilla Games, som utvecklar ”Killzone”-spelen, kommer från Holland, ett land som ockuperades av nazisterna under andra världskriget, känns logiskt när man en gång stött öga mot öga med en Helghast-soldat.

Familjär landstigning

När Aftonbladet äntligen greppar handkontrollen känns det familjärt.

Vi är en konvoj på väg att invadera en strand, en rätt uttjatad start i spelsammanhang. D-dagen igen, suckar jag.

– Ja, men den här gången är det inte bara landstigningen av en strand, det är landstigningen av en planet, säger pr-människans intill mig och det märks att det är en rad han övat på.

I spelet är jag en soldat i Alpha team, i laget är vi fem totalt. Övriga fyra sköter AI:n. Vi ingår i ISA (Interplanetary Strategic Alliance) och målet i ”Killzone 2” är att gripa Helghast-ledaren Visari och förhindra planerna på en kärnvapenattack.

Vi vinner meter för meter. Jag har en ordinär automatkarbin och skjuter Helghast-soldater på löpande band. Siktet känns lite sladdrigt (något som säkert går att justera på egen hand) och träffytan på fienden är diskutabel; ibland träffar jag dem i huvudet utan att de reagerar, ibland känns det som om jag missar men ser dem falla till marken.

Vi slår ut en barrikad med ett raketgevär.

Explosionen är magnifik.

Kriget runtom är kaotisk och intensivt, kameran skakar till när granater detonerar i närheten

– Vi kallar det ”krigets teater”, säger pr-killen.

– Tanken är att höja tempot var tjugonde minut. Det kan till exempel innebära att vi öppnar upp miljöerna och bjuder på ett stort antal fiendesoldater.

Inte värt all uppmärksamhet

”Killzone 2” är underhållande. Ibland imponerar grafiken stort. Men det saknar som sagt identitet. Och inte under något tillfälle får man någon indikation på att fps-konceptet utvecklas ett enda steg bortom ”Halo 3”, ”Call of duty 4” eller ”Half-life 2”.

Hur det ligger till med flerspelarläget vill Guerilla inte tala om, men det verkar åtminstone inte som om vi får något co-op-läge.

Slutresultatet kan mycket väl bli ett väldigt bra actionspel i en genre där Playstation 3 behöver fler exklusiva titlar.

Men ”Killzone 2” är inte värd all den här uppmärksamheten.

Aftonbladets
bloggar

ANNONS