Längtar tillbaka – till spelvärldens ungdom
Alfred Holmgren: Som spel-
nörd kände man sig speciell
Vad spelbranschen behöver just nu?
Förintas.
De kallar det ”the big crunch”.
Teorin som gör gällande att universum om några miljoner år kommer sluta expandera och istället skrumpna ihop till ett svart hål.
Jag hoppas att spelvärlden gör det lite tidigare än så.
När jag växte upp var det här med spel något mystiskt, andaktsfullt, närmast heligt – ett språk som bara en utvald skara talade. Jag kommer ihåg hur jag fick spara i flera månader för att importera vissa spel från Japan, små färgexplosioner till kartonger fullklottrade med kanji-tecken, hur hjärtat rusade varje gång jag gick till posten för att hämta ut ett paket fyllt av orientaliska skatter. Min omgivning förstod ingenting. ”Har du fått ditt spel från Egypten eller vad det var?” frågade en flicka i skolan när jag väntade på min Dreamcast.
Att vara spelnörd var ett hårt liv. Man var ständigt utblottad, utstirrad, utfryst. Mellan inköpen var man reducerad till ett liv av isolerad asketism. Det var som om knappt ens spelföretagen ville ha med oss att göra. Mängder av klassiker brydde de sig inte ens om att släppa i Europa, och de som kom hit svärtades ofta ner av urusla översättningar och reducerad prestanda. En enorm kulturskatt gick förlorad utan att någon kunde förklara varför. Obskyra postorderföretag var det enda membranet mellan de mytomspunna österländska monoliterna – Square i synnerhet – och de törstande massorna i väst. En enda frimärksstor bild i en importerad speltidning kunde få mig att lägga om min budget för ett helt år.
Det var på många sätt en fruktansvärd tid. Och jag vill inget hellre än att den ska komma tillbaka.
Spelvärlden var en svårtillgänglig plats, men den var också fantastisk, och bara vår. Vi som rynkade på näsan åt det skrala utbudet på de lokala spelhyllorna, som svettades över febriga kalkyler och tvingades sälja av halva våra spelbibliotek för att istället ha råd att vara först med ”Rival schools” och ”Gran turismo”, fick i gengäld känna oss som upptäcktsresande i främmande världar vi var helt ensamma om att ha tillgång till.
Idag har spel reducerats till en tunn hinna som lägger sig över varenda aspekt av våra liv. De där klassikerna vi kunde betala tusentals kronor för har reducerats till billiga, hafsigt producerade appar ingen ändå vill ha när de kan spela ”Angry birds” och ”Farmville” istället. Våra mammor har blivit en mer aptitlig målgrupp för spelbranschen än vi en gång var.
Många tycker att det här är en positiv utveckling.
Allt jag vet är att ju mer spelföretagen pratar om att nå miljarder användare, snarare än miljoner, desto mer tänker jag att jag inte längre vill vara en av dem.