Rent nonsens att branschen äntligen lyckats växa upp
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-04-20
I TV-spel kan man springa, hoppa och skjuta.
Om det är allt vi har att skryta med efter 60 års utveckling kan vi lika gärna lägga ner.
– Hoppa som Super Mario!
– huff... puff... hoppa...
– Jaa! Som Super Mario!
– huff... pust... Super...
– Du kanske är en liten Super Mario? Haha!
Så här låter det när två vanliga tjejer på ett gym i centrala Stockholm pratar om TV-spel. För dem är inte TV-spel Niko Bellic och hans svarta samvete, eller den krackelerande kärnfamiljen i ”Heavy rain”, eller den skruvade samhällssatiren i ”No more heroes”. För dem är TV-spel Super Mario och Pac-man.
Jag tänker på det här när jag kommer hem och ser att ett spelföretag i USA registrerat adressen apocalypsenowgame.com.
Vad hade Super Mario-tjejerna sagt om det? Om att Francis Ford Coppolas ödesmättade mästerverk ska förvandlas till ett TV-SPEL, typ som Mario?
Jag säger inte att vi ska börja lyssna på folk som tror att spel handlar om att samla mynt och hoppa på sköldpaddor. Men deras och resten av samhällets fördomar är ändå en indikation på det magra kulturella kapital spelvärlden lyckats skrapa ihop. För trots att det görs framsteg är det rent nonsens att branschen, efter ett halvt århundrade, äntligen lyckats växa upp. Det enda som är sant är att den VÄXER. Och så länge den gör det ser den ingen anledning till självrannsakan. Vi väntar på en kreativ revolution som Jehovas vittnen väntar på domedagen. Den verkar hela tiden så nära, men den kommer ju aldrig.
Visst har vi ”GTA” och ”Ico” och ”Passage”, och visst har vi rörelsekontroller och HD och Xbox Live. Men överlag har spelen inte mognat särskilt mycket sedan Super Mario och Pac-man, eller åtminstone sedan ”Doom”. Man springer, man hoppar, man skjuter. Med den verktygslådan är det svårt att bygga ett ”Apocalypse now”.
”Gudfadern”-spelet från 2006 borde finnas med som sedelärande exempel i varje bok om spelutveckling. Electronic arts gjorde en enorm satsning på att göra ett av filmhistoriens mästerverk rättvisa i interaktiv form. Men när Coppola själv fick se spelet tog han det som en personlig förolämpning.
Kanske var han bara arg över att man inte kunde hoppa.