Pes 2013 siktar mot stjärnorna
Publicerad 2012-10-03
Storstilad comeback – för Konamis klassiker
SPORT Fotboll är en sport där elva man spelar för varandra. ”Pro evolution soccer 2013” är ett spel där en man spelar för sig själv.
Det är ingen tillfällighet att spelets omslag pryds av Christiano Ronaldo. Mannen som mer än gärna dribblar sig förbi försvarare med överstegsfinter och dragningar är en oerhört talande symbol för vart Konami är på väg med sin spelserie.
Mot stjärnorna.
Helt fantastiskt
”Pes 2013” är ett betydligt mer tekniskt spel än sina föregångare. Den enskilda spelaren kan göra så mycket mer på egen hand. Man kan lyfta bollen över försvarare med en läcker mottagning, man kan spela bollen mellan benen på en alltför stationär back, man kan göra tvåfotare som skulle få Andrés Iniesta att busvissla.
Det är inga enkla saker att utföra – tvärtom. Man hinner slita sitt hår många gånger om innan man får fason på tricken men det känns å andra sidan helt fantastiskt när de väl sitter.
De aviga rörelserna – närmast robotliknande om man jämför med ”Fifa”-spelens organiska strömningar på plan – gör finterna än mer framträdande. Spelarna ser fortfarande ut som Duracell-kaniner när de springer med boll, men när de saktar ner och gör sig redo att slå blå dunster i hela backlinjen med sina trollerikonster så förvandlas de till oemotståndliga prima ballerinor.
Mer fokus, mer glädje
Bäst av allt är att man som bollhållare faktiskt kan kontrollera sina medspelare med högerspaken och göra löpningarna in i straffområdet själv. Ett smått revolutionerande tilltag.
Den här nya hyperoffensiven balanseras snyggt upp av försvarsspelet. Det är numera mer inriktat på att hålla positionerna och vänta in anfallarnas misstag. Blir man lite för ivrig (vilket är lätt hänt) och gör utfall mot bollen kan man vara passerad innan man hinner stava till grundlurad.
”Pes 2013” är mer fokuserat, mer finslipat och mer glädjefyllt än någonsin förr. Det har fortfarande sina problem; grafiken är fortsatt murrig, spelarfysiken långt ifrån övertygande och spellägena känns väldigt ringrostiga vid det här laget.
Men det är ändå omöjligt att se det som något annat än en hejdundrande comeback för en spelserie som varit nere i källaren och vänt.
Jonas Högberg