Vi har glömt bort vårt usla ursprung

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det är sällan man stöter på ett kalkonspel idag

Du och jag som spelar tv-spel har blivit bortskämda.

Ibland bör man påminna sig om det.

Jag var nog inte ung och dum.

Saker och ting var bara sämre förr. Och man levde med det.

När jag började spela tv-spel var jag en masochistiskt tålmodig och arbetsam spelare, så gärna ville jag få valuta för mina surt sammanskramlade pengar att jag tvingade mig att finna förlåtande drag i de sämsta av spel.

Usel spelmekanik, fattig grafik, ologiska pussel – allt gick att svälja med god vilja och en vägran att erkänna ett dåligt köp. Och de dåliga köpen blev många eftersom man mer eller mindre handlade i blindo. Då fanns knappt några speltidningar att tillgå och word of mouth-marknadsföring behövdes inte: köpte någon ett spel var det inte tal om att köpa samma, istället samlades alla hemma hos vederbörande och spelade tillsammans, stafettpassade joysticken från fuktig handflata till fuktig handflata.

Nu för tiden: tidsbrist, höga priser och ett mycket större spelutbud uppdelat på flertalet konsoler och appbutiker gör att recensentens makt som vägledare har vuxit, som Tobias Bjarneby påpekade i en Aftonbladet-krönika häromåret.

Detta leder till en stenhård darwindemokrati där bara spel med höga snittbetyg och faktisk kvalitet står som överlevare. Kvar blir de dåliga spelen som går i expressfart från Nyheter!-hyllan till reabacken.

Och de är väldigt få. Spel som konstform har blivit så tekniskt avancerad och slipat bort så många mekaniska fel och tillkortakommanden att man alltmer sällan stöter på en riktig kalkon.

Man måste på sajten Metacritic.com, som samlar recensioner om spel, bläddra sig förbi 306 titlar innan man kommer under 50 av 100 i snittbetyg – och de är bara 17 i antalet, en normalfördelning av guds nåde. Spel som ”Dark”, ”Ride to hell” och ”Time and eternity” blir de sista fridlysta blommorna, och därför ännu mer värdefulla. I all sin uselhet.

Det är lite synd, för dåliga spel fyller också en funktion.

Skribenten Cameron Gidari på sajten Kotaku.com skriver om vikten av att tvinga sig att spela dåliga spel. Inte för att plåga sig, utan för att påminnas om hur illa det kan vara – och därigenom uppskatta det som verkligen är bra. Vi har blivit bortskämda, menar Gidari, vi tappar smaken för vad som gjorde spel så fantastiska från början.

Eller, om jag får tillägga, hur väldigt usla de också var.

Kristofer Ahlström