Är detta spel- världens framtid?

Alfred Holmgren

Heavy rain gör allt tvärtemot

helskärm

Om tio år kommer vi skratta åt det här spelet.

Just nu skrattar det istället åt oss.

”Heavy rain” är inte ett spel som alla andra. En av anledningarna är att det skapats av en grupp fransmän vars främsta övertygelse är att alla andra spel är skit. Det visar hela tiden sitt förakt för rådande konventioner, för de oskrivna regler som dikterar precis allt vi spelar.

Och inte minst för dig.

Du kommer sabba sentimentala scener genom att krocka med väggar. Du kommer göra dig obekväm i dialoger genom att gå åt helt fel håll. Du kommer, kort sagt, få ett spel med enorma pretentioner att framstå som en billig fars.

Och det är helt okej. För i ”Heavy rain” är misslyckande alltid ett alternativ.

Far och son försöker prata

”Heavy rain” kretsar kring fyra olika huvudpersoner, och har ett för TV-spel ovanligt lågmält berättande. Här finns förstås minutiöst regisserade actionsekvenser och mordgåtor, men också långa, utdragna scener där exempelvis far och son försöker kommunicera genom den mur som byggts upp mellan dem. Framför allt försöker utvecklaren Quantic dream bygga ett skyddsnät som låter storyn behålla sin bärkraft även om en av huvudpersonerna skulle dö.

Det är en ambitiös historia som spelet försöker berätta, och det enda som står i vägen för den är du.

Gör allt precis tvärtom

Anledningen till det här är att ”Heavy rain” insisterar på att göra precis allt tvärtom. Att styra sin karaktär är minst sagt snurrigt, och även om Quantic dream verkligen försökt få det att kännas naturligt – som när man långsamt drar styrspaken åt ett visst håll för att föra en rakapparat mot sin kind eller en penna mot ett papper – är det hela tiden plågsamt uppenbart att handkontrollen inte är det optimala verktyget för att förmedla den här historien. Kanske är det också därför de så ofta rycker kontrollen ur händerna på en för att spela upp långa animationer eller dialoger.

Men det som blommar ut när man tillåts utforska spelet i sin egen takt, bortom knackiga dialoger och förprogrammerade sekvenser utan förvarning, får en understundom att tappa andan fullständigt. Quantic dream gjuter liv i vardagliga scener med ett detaljsinne som saknar motstycke: familjer som sitter på parkbänkar och pratar, folkvimlet i ett varuhus, blickar som nästan spräcker TV-rutan.

Tar stora risker

Samtidigt tar de tar en stor risk när de med fumliga händer gräver i Hollywoods verktygslåda. Om ”Heavy rain” varit en film hade jag lämnat biografen efter fem minuter. Men när jag själv tillåts vara delaktig i berättelsen tas identifikationen till en helt ny nivå. Att Quantic dream berättar en rudimentär historia är inte det viktiga – det viktiga är hur de berättar den.

Kanske kommer ”Heavy rain” i framtiden kommer ses som den moderna speldramaturgins grundpelare. Kanske kommer det bara betraktas som ännu en fåfäng avstickare på vägen mot drömmen om den interaktiva filmen.

Än så länge återstår det att se vem som skrattar sist.

Diskbänksrealism

Medan du läser det här byggs TV-spelens framtid i en liten källare i Paris.

Det här är utvecklaren Quantic dream – med excentriske regissören och manusförfattaren David Cage i spetsen – spelar in scenerna som tillsammans bygger upp ”Heavy rain”. Att kombinera avancerad så kallad motion capture-teknik med ljudupptagning – så att en skådespelares rörelser och röst fångas samtidigt – är egentligen inget nytt, svenska succéspelet ”The darkness” använde till exempel en liknande teknik. Men i ”Heavy rains” nästan groteskt detaljerade ansikten är illusionen starkare än någonsin. Det märks att det här är ett spel som fått sluka både tid och pengar, med utgivaren Sony tålmodigt väntande i bakgrunden.

”Heavy rain” vill med sitt dynamiska berättande och diskbänksrealistiska anslag revolutionera spelvärlden – skapa en plattform för andra spelutvecklare, som David Cage uttryckt det. Men det är inte Quantic dreams första försök att göra det. Redan 1999 debuterade den franska studion med ”Omikron: The nomad soul”, ett surrealistiskt äventyr med ingen mindre än David Bowie på rollistan. 2005 kom comebacken i form av ”Fahrenheit”, en ambitiöst berättad – men väl flummig – thriller vars DNA fyller ”Heavy rain” till brädden.