Nästan spöklik närvarokänsla
Uppdaterad 2012-08-23 | Publicerad 2010-03-12
ROLLSPEL Det sägs att ”Yakuza” är för japaner vad ”GTA” är för västerlänningar.
Och de som säger det är de som inte spelat båda spelen.
”GTA” är en demonisk drift med den amerikanska drömmen, full av svartsynta karikatyrer, cyniska gliringar och smutsiga psyken.
Gangster med gloria
”Yakuza 3” är en ren solskenshistoria – silverskimrande stränder, klarblå himlar och en orubblig tro på människans godhet. Huvudpersonen Kazuma Kiryu är en gangster med gloria: när han inte arrangerar speed dating mellan människokranier och asfalt driver han på egen hand ett hem för föräldralösa barn.
Spelvärlden är som att boka en biljett till Tokyo men hamna mitt i ett av Segas arkadspel från 90-talet istället. Trots de groteskt grälla pastellfärgerna präglas dock miljöerna av en extrem realism och nästan spöklik närvarokänsla.
Djup harmoni
Likt ”GTA” är ”Yakuza” också en så begåvad sammansmältning av spretiga spelstilar att det är rena alkemin. Man slåss, man levlar, man sjunger karaoke, man spelar golf, man uppfostrar små barn, man bowlar, man spelar arkadspel, man fiskar.
Men trots lappkasten präglas allting av en djup harmoni. I en tid när få spel vågar måla med andra färger än blodrött och askgrått har ”Yakuza 3” samma helande effekt som en yasuragi-weekend.