Provocerande & svårpenetrerat

Alfred Holmgren

ACTION Jag minns två saker från mitt enda möte med legendariska ”Castlevania”-producenten Koji Igarashi.

Att han lämnat sin karaktäristiska cowboyhatt hemma.

Och att jag tyckte att han var fullständigt från vettet.

Igarashi har ägnat nästan 20 år åt att finna den perfekta formeln för klassiska ”Castlevania”, och det har satt sina spår. När man kallar honom ”demonproducent” är det inte för att han gör bra spel, utan för att han ser ut som en demon.

Den där sommardagen för fem år sedan spände Igarashi sin mörka blick i mig och förklarade att han börjat fantisera om att revidera sin gyllene formeln. Att det kanske började bli dags för ”Castlevania” att bli... ett onlinespel. Trots att serien dittills, av goda skäl, varit en synnerligen solitär spelupplevelse.

Jag sa inte emot, eftersom Igarashi gjort sig känd för beväpna sig med en piska när han mötte pressen. Men inom mig hade jag redan börjat formulera dödsrunan över en av världens mest anrika spelserier.

Fem år senare är han klar med sin vision. Och nu håller resten av världen med om att Koji Igarashi tappat koncepterna helt. Det är bara det att jag ändrat mig. Skruva ner volymen på hatkören och lyssna: online­versionen av ”Castlevania” är seriens största uppvaknande på evigheter. Tydligen fattades det hela tiden bara fem medspelare, och ett obönhörligt tempo med snillrikt separerade banor, för att ”Castlevania” skulle förvandlas från kitschig rysare till action så brutal att den knäcker varenda ben i kroppen.

Se det inte som ett ortodoxt ”Castlevania”. Tänk snarare på den otympligt döpta subgenren roguelike – rollspelen som tvingar en att dö och dö och dö och dö tills man själv listat ut hur man överlever. Allt handlar om att länsa banorna på loot, dechiffrera kryptiska menyer och gängspöa bossar som kan ta små evigheter att överlista.

”Castlevania” har inte varit så tärande, så lömskt, så provocerande svårpenetrerat sedan i början av 90-talet.

Du måste vara från vettet för att inte älska det.