En enkelresa in i mörkret

The walking dead blir bara obehagligare för varje avsnitt

(Den här texten spoilar delar av seriens handling. Om du inte spelat tidigare episoder läser du vidare på egen risk.)

Äventyr Jag har spelat många spel i mitt liv, men väldigt få av dem har tvingat mig att skjuta ett barn i huvudet och få det att framstå som någonting jag själv valt att göra.

Scenen är kulmen på förra månadens episod av ”The walking dead”, något symboliskt kallad för ”Long road ahead”.

Jag tänker fortfarande på hur sönderslitande den var. Jag kommer antagligen aldrig att spela om den. Det är inte den sortens underhållning.

Det är förstås inte riktigt sant att spelet tvingade mig att krama avtryckaren. Rent teoretiskt fanns det ett val, men ingen människa med ett hjärta i kroppen hade kunnat välja annorlunda. Alternativet – att låta en sörjande man som just förlorat sin fru avrätta sin egen son – var helt enkelt ännu värre.

Varför Telltale får lov att göra sånt här medan Infinity Ward inte får det? För att Telltale är vuxna. Och för att de i gengäld behandlar oss som vuxna. De stoppar inte in morbida våldsfantasier i sina spel för att skapa lite chockvärden. De behandlar döden med den respekt den förtjänar, och därför blir vi genuint chockade när den drabbar de i vår närhet.

Geniala spelmoment

I ”Around every corner” har tåget hunnit fram till Savannah. Gruppen tvingas gömma sig i ett igenspikat hus för att överleva. De tycks vara konstant övervakade av mannen vars röst de tidigare hört genom Clementines radio. Kenny stormar ner mot hamnen för att leta efter en båt men alla andra som nånsin passerat genom staden har förstås slagits av samma idé.

Berättelsen rör sig den här gången snabbare än i de tidigare delarna, kanske för att kompensera för den långa vemodiga färdsträckan som föregående episod reducerades till. Det är mycket handling att ta sig genom, och därför är det så beundransvärt att Telltale fortfarande hittar stunder då de får oss att stanna upp och reflektera.

Spelet är fullt av små geniala spelmoment som rent storymässigt kunnat klaras av i snabba mellansekvenser för att spara tid, men att göra det det hade varit att missa poängen totalt. Det handlar ju inte bara om att ta sig vidare till nästa utmaning. Det handlar om att dröja sig kvar i ögonblicket och låta det sjunka in.

Begraver zombiepojke

”The walking dead” låter oss göra det ofta, och just därför skapar spelet en så stark känslomässig relation mellan spelaren och Lee. Som när han, efter att ha slagit ihjäl en liten zombiepojke, bestämmer sig för att begrava kroppen. Spelmomentet består av en så enkel sak som att gå över en gräsmatta, men stegen är tunga, långsamma och ojämna. Och när han väl börjar hölja jord över liket stannar han upp efter varje spadtag och betraktar sorgset graven. Vi tvingas klicka oss igenom dem ett efter ett tills den utmärglade lilla kroppen inte längre går att urskilja under jordtäcket.

Man får se mer av Savannah än man hittills fått av någon annan stad. Lee rör sig mellan gator, kloaker, hamnar och stora villor. I Savannah finns också det sadistiska Crawford. En grupp överlevare som skärmat av några kvarter från resten av staden och systematiskt börjat gallra bort alla svagare människor. Barn, pensionärer, havande kvinnor, cancerpatienter, sjuka och alla andra som inte duger som soldater har sparkats ut på gatorna. Bara de starka och självförsörjande får vara med i den fascistiska gemenskapen. Det är överlevnad reducerad till sin allra mest grundläggande och mest nihilistiska form. I ett försök att rädda en liten del av samhället har de exkluderat allt som är värt att rädda.

Episoden drar så småningom ihop sig till ett enda fruktansvärt ögonblick. Jag ser det ärligt talat komma på långt håll men det passerar ändå en chockvåg genom kroppen när det händer. Det är, nästan, lika emotionellt upprörande som dödsscenen i förra episoden. Och det pekar ut riktningen för den femte och avslutande episoden, kallad ”No time left”, så att alla kan se den klart och tydligt.

Vi är på väg käpprätt mot helvete. Och det känns nästan som en frälsning med tanke på vad det blivit av världen i ”The walking dead”.

Carl-Johan Johansson