En käftsmäll man älskar

Peter Ottsjö

Mega Man 9 är som att bli väckt med en knytnäve

Vissa förändringar sker så sakta att man aldrig märker dem.

Under de senaste tjugo åren har spelvärlden gradvis skämt bort oss allt mer med täta checkpoints, spara-när-du-vill och svårighetsgrader som håller en i handen. Idag är fem minuters omspel nog för att boka tid hos psykologen.

Det har förstås varit en nödvändig evolution – för att motivera oss att orka spela vidare.

1988 fanns knappt den möjligheten. Åttabitarsgenerationen härdades genom monoton trial-and-error och memorerade – undan för undan – varje fälla och fiende.

Nu har hardcoremästarna Capcom vridit klockan tjugo år tillbaka. Återvänt till "Mega mans" urprungsformula. Hoppa och skjut. De har till och med dammat av seriens äldsta pixlar och adderat skärmflimmer för att charma fansen.

Och "Mega man 9" är som att bli väckt med en knytnäve.

Det består av åtta tortyrkammare med en nivådesign som utvecklas till en sadomasochistisk relation mellan spelare och kreatör. Så elakt utformat att man bara kan älska det. Det finns till och med ett achievement som går ut på att klara hela spelet utan att bli träffad en enda gång. Den ultimata prövningen för din hand-öga-koordination om du så vill.

Har du aldrig sett en "Game Over"-skärm?

Vänta bara. Vänta bara.