Spelens kvinnor blir fler – men förblir underordnade
Uppdaterad 2014-12-08 | Publicerad 2014-11-21
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Kvinnliga karaktärer i spel reduceras
fortfarande till hjältarnas hjälpredor
Den kvinnliga spelkaraktären har blivit en curlingmamma åt den manliga hjälten. Hennes jobb är att sopa banan och undanröja alla hinder så att mannen glider in i mål.
Och ändå finns det de som tycker att vi ska jubla över utvecklingen.
Det säger en del om hur mansdominerad spelvärlden är att vi förväntas vara tacksamma över kvinnornas mikroskopiska utrymme i strålkastarljuset. Men även om de numera får slåss tillsammans med stereotypiskt bulkiga manliga protagonister så sker det på en helt annan planhalva.
Kvinnor som måste räddas av män är ett utdöende syndrom i spelvärlden. Istället har det ersatts av män som måste räddas av kvinnor från sina egna plågor. När den manliga karaktären står inför ett dilemma eller genomgår ett trauma så fungerar den kvinnliga sidekicken som ett slags moralkompass och emotionellt stöd.
Kvinnliga sidekicks är ofta välskrivna och paketeras i en illusion av självständighet. Ibland får de slå till någon fiende, men för det mesta så står de vid sidan av och ser på. Deras primära syfte är att fylla den klassiska könsrollen som omhändertagande. Jämfört med den plågade och blodlystna manliga hjälten så framstår kvinnan oftast som mjäkig och passiv. Elena i ”Uncharted”-serien tycks vara en oberoende och klipsk journalist, men i spelet består hennes arbetsuppgifter av att få kollegan Nathan Drake på bättre humör och pusha honom framåt. I ”Bioshock infinite” finns Elizabeth där för att uppmuntra Bookers känsliga sida, och i ”The wolf among us” är det Snow White som vädjar till den vresige Bigbys empati. Ljuset ligger ständigt på mannen: Elizabeth får aldrig avfyra ett eget vapen, utan blir istället den som hejar på och kastar ammunition till Booker.
Rollen som mannens hjälpreda gör också att vi nästan aldrig får se någon interaktion mellan två kvinnliga karaktärer. Tjejen blir istället en ensam representant för halva mänskligheten, och i de flesta fallen talar hon endast med män. De få kvinnliga protagonisterna i spelvärlden är i samma sits och yppar sällan ett enda ord till någon av samma kön. Det verkar finnas en tydlig gräns för hur många kvinnor som får ta plats i ett spel.Att kvinnorna är till för att väcka liv i de buttra männen och föra vidare deras karaktärsutveckling sker också på bekostnad av deras egen. Även om kvinnliga sidekicks upplevs som starka och kan säga till på skarpen så hamnar alltid deras berättelser i skymundan. Medan männen kallas för hjältar och mognar under spelets gång så förblir kvinnorna oföränderliga. Det här är precis lika tröttsamma strukturer som när prinsessan Peach tålmodigt väntar på att Mario ska komma och rädda henne – men de slinker mycket lättare under radarn.
Man kan se den kvinnliga sidekicken som ett tecken på att vi närmar oss en jämlik spelvärld. Men så länge det sker med så här små myrsteg är det svårt att känna någon större tacksamhet.
Effie Karabuda