Glöm spelmekaniken – och njut av filosofin
Publicerad 2013-03-03
Grafik och spelkänsla är inte det centrala i Crysis 3
FPS Människan är det enda djur som vägrar förbli det hon är. Vår strävan efter utveckling, tillväxt och förbättring gör att vi ständigt försöker inte bara uppfylla, utan även överträffa, vår potential.
Problemet är bara vad som händer med vår medfödda mänsklighet på vägen.
Kämpar för egen identitet
Kanske tänjer jag på tolkningsföreträdet här, men för mig är det vad ”Crysis 3” handlar om. Huvudpersonen Prophet har många likheter med det Frankensteinska monster Mary Shelley skrev om: en i princip oövervinnerlig supersoldat som konstant kämpar för rätten till sin mänsklighet. Han omnämns som ”hårdvara”, hans tillit ifrågasätts eftersom han inte är människa, han är bara en tillgång bland andra maskiner i krigsföringen – men han kräver rätten till en identitet bortom ett serienummer. Medan Psycho, huvudpersonen från ”Crysis: Warhead”, fått sin nanodräkt bortopererad och tampas med de fysiska tillkortakommanden han tvingas möta som vanlig människa igen.
Tillsammans utgör de spjutspetsen i en motståndsrörelse för att nedkämpa det korrumperade storföretag som förslavat mänskligheten med utomjordisk teknologi – det teknofobiska temat hamras med andra ord in ganska flitigt.
Spänstigt och vackert
Vilket är lite lustigt, eftersom ”Crysis”-serien, så även med den här delen, ligger i spelvärldens ingenjörsmässiga framkant: kontrollen är flexibel, dynamiken spänstig mellan rustning och kamouflage – och få andra spel kan mäta sig med så mäktiga vyer som det regnskogsprunkande New York, eller ett Chinatown nedsjunket i sump och dimma.
Men det där är bara spelmekanik och grafik och andra teknikaliteter som ingen bryr sig om. Det är för sin filosofiska ansats som ”Crysis 3” förtjänar sin hyllplats.
Kristofer Ahlström